Martina Montelius: Ivar Arpi, en tonåring behöver stöd – inte straff

När jag var 15 år var jag hundra procent säker på att jag aldrig skulle klara att vara vuxen. Hur skulle jag kunna ha ett jobb – jag som skolkade så mycket från skolan. Betala räkningar. Ringa telefonsamtal. Beställa tid på vårdcentralen. Ett år senare skulle jag konfronteras med allt detta, eftersom omständigheter tvingade mig att flytta hemifrån. Ett jobb som ungdomspraktikant på bibliotek klarade jag. Men det där med räkningar och vårdcentraler, samt inte minst att laga mat åt mig själv och sköta tvätt och städning och allt, gick väl inte så bra.

Det som får mig att tänka på detta är pojkarna som står och säljer knark i mitt förortscentrum. Nyligen sköt någon med automatvapen på min gård. Polisen var uppe hos oss två gånger för att samla information. Sedan dess har killarna hållit sig borta från gården men klungan i centrum är kvar. De yngsta är i högstadieåldern. Tror de att de kommer att klara att vara vuxna? Jag tvivlar. Varför skulle de tro det? Att tro att man klarar något innan man har provat är svårt. Och av någon anledning får de bara stå där. Ingen förälder, ingen socialarbetare och ingen polis kommer och lägger sig i – om det inte händer något speciellt, som en skjutning.