Ja, Domen. Domen mot flickan. Domen i att hon ”kan mycket väl ha sagt nej” men inte befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd. Alltså. Hon kan mycket väl ha blivit våldtagen. Men inte tillräckligt våldtagen.

Inte tillräckligt hjälplös, inte tillräckligt våldtagen.

Här har jag i min naivitet gått runt och trott att allting som händer efter ett nej ska betraktas som våldtäkt. Men jag är inte domare i Svea hovrätt.

För i Svea hovrätt är det tydligen så att ett nej egentligen inte är ett nej när vi kvinnor säger det. Ett nej är ”tjata lite mer så blir det ett ja”. En våldtäkt är inte våldtäkt. Det är tjatsex.

Att ta ifrån offret sin mobil, att ta av henne kläderna mot hennes vilja, att låsa in henne i ett mörkt rum och ha sex med henne, sex stycken efter varandra, samtidigt som hon säger nej. Det är inte våldtäkt.

När blir då ett nej ett tillräckligt starkt nej? När blir nej ett accepterat nej? När blir nej ett nej som håller i rätten?

Jag försöker finna logik.

Logik i att lagen väl måste ha skrivits för att skydda dom utsatta. För att sätta någon slags standard på vad som är okej eller inte i ett samhälle.

Logik i att man som domare ser den uppenbara skillnaden mellan rätt och fel. Men jag ser ingen logik i lagen. Ingen trygghet heller för den delen.

För mig är det inte acceptabelt att en 15-åring blir våldtagen av sex killar. För mig är det inte acceptabelt att vi har ett rättssystem och en generell syn på att våldtäkt likställs med tjatsex.

För mig är det inte acceptabelt att män går fria ut ur rättssalar medan offret blir utsatt igen. Och nytolkning av lagtext eller inte, om en domare anser att ett tydligt ”nej” är lika med ”tjatsex” känns det som att ingen lag i världen kan skydda henne.

Allt hon blivit utsatt för var hennes eget fel.

Nu vet vi att våra kroppar är till för vem som helst att våldföra sig på och vad vi råkar eller inte råkar säga i den stunden spelar ingen roll. Vi kvinnor har inget veto.

Och eftersom min röst inte räknas längre så lägger ni ansvaret på mig. Det är mitt ansvar att inte bli våldtagen. Det är mitt ansvar att försvara mig själv för att jag inte kan räkna med rättvisan.

För nio år sedan skrev jag min allra första krönika där jag uppmanade tjejer att beväpna sig. Idag är ingen annorlunda dag för att ingenting har förändrats. Det är inte männens ansvar att inte våldta. Det är vårt ansvar att inte våldtas.

Och om lagen inte är lojal gentemot mig när jag behöver den som mest, vem är jag att vara lojal gentemot lagen?