Hur hetsen från medier och politiker plötsligt förvandlades från ord till handling. Hur det gick till när Sverige plötsligt var ett land där asylboenden sattes i brand. Där en schlagerkung från Skara förvandlades till rasistisk politiker som hetsade till hat för att 25 år senare tjäna miljoner på just det han hatade, flyktingarna som kom till vårt land och behövde någonstans att bo. Hur kom det sig att vi 25 år efter hans rasistiska partis hatfest fick ett ännu mer rasistiskt parti i vår riksdag? Ett parti vars medlemmar lägger ut listor med adresser till asylboenden till de lydiga fotsoldater som inte drar sig för att göra handling av deras ord. Hur det politiska hatet, det mediala hatet, det öppna, folkliga hatet till slut blivit så utbrett och högljutt att en annan grodunge växte upp och blev tonåring med okänd röst och enorma fötter, blev en ung man som en dag i oktober gick in i en skola i Trollhättan och högg ner de som inte hade vit hud. Hur det kom sig att medierna till en början fokuserade på irrelevanta ”ordningsproblem” i skolan? Att reportrar benämnde de drabbade eleverna som icke-svenska? Att det stundtals lät som om attacken berodde på segregeringen och stöket på skolan och inte på det hat som sipprat fram och blivit vardagsprat?

Hur och när hände det, att medierna tog över det rasistiska partiets problemformulering och blev dess budbärare? Började prata om volymer, invandringskris, kostnader, belastning, utmaning. Började peka ut måltavlor. Hur och när hände det, att medierna kallade in terrorexperter i sina program när det brann i förorten och en man sprängde sig själv på Drottninggatan i Stockholm, men inte när asylboenden brann eller när en skola attackerades av en målmedveten, politiskt motiverad, rasistisk ung man?

Hur ska man förstå att kartan ritas om, hinna uppfatta förskjutningen, förvandlingen, innan det är för sent? Hur ska man kunna förstå och acceptera att det redan skett? Att det är för sent? Att vi måste börja om den långsamma, mödosamma kartritningen. Den som hinner förvandla en nyfödd grodunge till en tonåring. Helt plötsligt, oändligt långsamt.

Jag har ett nytt liv som sparkar vilt i min mage just nu. En grodunge som strax kommer ut, som jag ska bära i min famn och sjunga vackra sånger för. Älska och vårda. Och när gråthormoner och gröthormoner lagt sig till rätta och jag får tillbaka min kropp och kraft så ska jag försöka förklara för grodungen som plötsligt, utan att jag såg hur det gick till, förvandlats till tonåring (trots att det skedde i dagsljus, mitt framför mina ögon) hur allt detta kunde ske. Jag ska berätta allt jag vet om kartritning, om förskjutning och förvandling. Om hatet och kärleken. Om tystnad och förnekelse.

Jag ska berätta att förändring tar tid. Det gäller att ha tålamod och hopp genom såväl motgångar som framgångar. Ibland blir du trött. Då får du vila. Men inte ge upp när du inser att kampen aldrig tar slut. Den fortsätter generation efter generation. Nya grodungar. Nya tonåringar. Ibland är kartan mörk. Då är det upp till oss att måla den ljus igen.