Maria Sveland: Ibland är kartan mörk

Att se och förstå hur och när kartan ritas om är en komplicerad verksamhet. Ofta sker det så långsamt att vi inte förmår uppfatta förändringen trots att den sker mitt framför våra ögon. I fullt dagsljus, minut för minut. Barnet som nyss var en nyfödd grod­unge jag bar runt i min famn är nu en tonåring med okänd, mörk röst och enorma fötter. Svårt att fatta. Ändå hände det. Mitt framför ögonen. Och jag ser på nyheterna och försöker förstå hur det kunde ske, exakt när det hände. Förändringen, förskjutningen.

Hur hetsen från medier och politiker plötsligt förvandlades från ord till handling. Hur det gick till när Sverige plötsligt var ett land där asylboenden sattes i brand. Där en schlagerkung från Skara förvandlades till rasistisk politiker som hetsade till hat för att 25 år senare tjäna miljoner på just det han hatade, flyktingarna som kom till vårt land och behövde någonstans att bo. Hur kom det sig att vi 25 år efter hans rasistiska partis hatfest fick ett ännu mer rasistiskt parti i vår riksdag? Ett parti vars medlemmar lägger ut listor med adresser till asylboenden till de lydiga fotsoldater som inte drar sig för att göra handling av deras ord. Hur det politiska hatet, det mediala hatet, det öppna, folkliga hatet till slut blivit så utbrett och högljutt att en annan grodunge växte upp och blev tonåring med okänd röst och enorma fötter, blev en ung man som en dag i oktober gick in i en skola i Trollhättan och högg ner de som inte hade vit hud. Hur det kom sig att medierna till en början fokuserade på irrelevanta ”ordningsproblem” i skolan? Att reportrar benämnde de drabbade eleverna som icke-svenska? Att det stundtals lät som om attacken berodde på segregeringen och stöket på skolan och inte på det hat som sipprat fram och blivit vardagsprat?