Mitt i fasan över virusmardrömmen urskiljer jag en strimma av frisk luft och vila från den ständiga oönskade intimiteten med främmande medmänniskor. Jag inser att min kroppsvätskecentrerade misantropi kan tyckas vämjelig i sig. Men är det inte nästintill en mänsklig plikt att söka ljus där ljus står att finna?

Nu råkar jag vara en som inte finner båtnad i att tvångsgosa med främmande damer och herrar i det offentliga rummet. Och jag är inte ensam. Jag vet att många dagligdags söker dölja sin ruelse inför namnlösa armhålor och drypande tårkanaler i de svettiga celler som för oss från plikt till plikt. Den träsklika utandningsluften, tropisk till texturen, i de krängande busskropparnas trånga magsäckar. De rosslande farbröderna som parkerar sig nära, nära just som du bespetsat dig på att få inmundiga en god bok mellan Vällingby och Hötorget. Nu får du i stället inmundiga hans fullständiga öron-näsa-hals-anamnes.

Nu slipper vi det en tid. Jag måste tillåta mig att fröjdas över detta – ty i apokalypsens tidevarv är det trots allt fröjdas vi behöver göra.

Ponera att vi alla inom kort ligger sida vid sida, som i ett massäktenskap, i varsin respirator, kippande i takt med vår gemensamma dödsmarsch. Det kommer inte att hända. Men om vi nu drar den kollektiva stämningen till sin spets. Ska vi då inte skrocka oss ner i våra fängelsebäddar? Jag tycker att vi ska det.

Jag blickar ut över ruinerna av vad som så sent som i förra veckan var en tillvaro jag tog för given. Jag ledde en teater som spelade för utsålda hus. Skrattade med vänner. Och kom nyheter om en farsot var den på andra sidan jordklotet. Nu är allt i ett slag förändrat, och jag famlar efter smärtlindring.

Allt jag hittar är glädjen över att slippa det namnlösa snoret. Detta säger troligen något sorgesamt om såväl mitt liv som samhället i stort. Men livet är ju sorgesamt. Vi retar oss på folk som snyter sig, bråkar om vem som har fel, blir besvikna på varandra (just nu över att folk roffar åt sig allt dasspapper) och sedan är det slut. Lika bra att, som Kay Pollak plägar flöjta, välja glädje.

Jag väljer att glädjas åt att jag får vara i fred – och att detta inte ens är konstigt längre, utan fullständigt oantastligt. Jag gläds med alla skygga, av ensamhetslängtan evigt ridna och stigmatiserade, som äntligen får en liten tids respit. Kanske ska vi göra ett par veckors askes per år till en tradition? På något sätt bygga in det i samhällsekonomin? De utåtriktade kan väl vikariera för de isoleringsträngtande om så skulle vara.

Ja, avskildhet borde normaliseras och erkännas som det grundläggande mänskliga behov det är. På köpet skulle vi måhända se en minskning av antalet nervsammanbrott, handgripliga skärmytslingar och utmattningskollapser i vårt samhälle. Jag vet att en del åker på läger som kostar 35 000 i veckan för att slippa frottera sig, men det ska inte behövas. Bättre då att uppgradera avskildhetens salongsfähighet, så att vi utan att skämmas kan få vara i fred alldeles gratis.

Detta är det minimala vi kan utvinna ur vår nymornade medvetenhet om våra luftvägars dolda bockfot. Låt oss ta vara på ensamheten – nu och i framtiden. 

För övrigt anser jag att fler borde investera i en redig bidé.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.