En dryg månad har passerat sedan jag tvingades stänga min lilla teater. I början tröstades jag av all värme som strömmade från de mest oväntade håll. Från vilt främmande människor. De skrev till mig, till varandra, ville hjälpas åt, hålla samman, ge varandra av sina begränsade resurser.
Nu har lappen om goda grannar och handlingshjälp nere i min port redan börjat bli sliten. När jag oförhappandes möter två skådespelarvänner på förortstorget förgyller det hela min dag, trots att vi bara pratar i fem minuter innan jag måste gå hem med min matkasse.
Och inte ens en av döden chockskadad äldre kvinna är längre värd någon empati. Hon är en misstänkt. En möjlig smittbärare som borde gå hem och googla fram en lämplig inramning för sin outhärdliga smärta.
På de så kallade sociala medierna hånar och bespottar man varandra; anklagelserna om att ha fel, göra fel, lita på fel personer är en snöstorm i april.
Börjar vi, detta folk som just nu gör sig berömt för sin tillit till staten, tappa förtroendet för varandra? Inte för att någon blind tillit existerade mellan främlingar fram till mars månad – men nu är det som om även folk som känner varandra börjar utvecklas till varandras ordningspoliser.
Om jag i denna text, i ett undantag från regeln att inte exponera det privata, tillstår att en närstående och jag planerar ett restaurangbesök på fredag – vad händer då? Det är nog bäst att jag påpekar att vi inte planerar att mörda någon. Men ändå. Har vi verkligen tappat förmågan att laga mat själva? Det har vi inte. Men vi vill kanske se några fler ansikten än varandras, och våra egna i badrumsspeglarna. Se! Inte röra. Vi ska inte gå fram och gräva snorbusar ur nyllena på övriga gäster, det svär jag på.
De hetsiga tuppfäktningarna mellan påhejare av olika vetenskapliga strategier vägrar jag blanda mig i. Jag när ingen dödslängtan – även om det kanske verkar så, med tanke på att jag ska gå på restaurang. Men jag vill ha värmen tillbaka. Rädsla urholkar verkligen själen, för att tala med Fassbinder. Den riskerar att omvandla människokärleken till ett skrumpnande bonsaiträd och göda misstänksamheten i sitt fadda terrarium tills den blommar ut till murken vrede, ständigt redo att eruptera i dyiga uppkastningar mot närmaste individ som går för nära avspärrningarna.
Nej, de flesta av oss vill inte dö. Och kommer inte heller att göra det av just den farsot vi nu hukar inför bakom ensamhetens gnyende rotvältor och hemslöjdade duschdraperier av plast. Men frågan om hur vi vill leva börjar bli pressande. Vill vi verkligen leva inkapslade i en steriliserad kondom av likstel fasa inför vad som förmodligen inte, men kanske, kanske, skulle kunna hända? I så fall är frågan varför vi inte levt så hela tiden. Döden är trots allt inget nytt påfund. Konfliktlinjen mellan trygghet och mening är lika gammal som mänskligheten. Och den enda lösningen kan mycket väl vara att lösa problemet ett ögonblick i sänder. Ibland göra en u-sväng förbi en slemtrumpetande medmänniska – men en annan gång, om vi möter någon som är förtvivlat ensam och rädd, till exempel, minnas det som gjorde livet oss så kärt från första början.
För övrigt anser jag att vi gärna får behålla reglerna om gleshet i kollektivtrafiken för all framtid. Aldrig tidigare har jag förstått att på djupet uppskatta frånvaron av närkontakt med främlingars lårformationer.
PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC
Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
