För drygt tre år sedan försökte jag föreställa mig vad den här platsen skulle bli i framtiden. Vad skulle återstå? Hur skulle kommunen se? Vilka människor skulle vara kvar? Det var precis efter Socialdemokraternas högersväng, vi hade fortfarande en borgerlig regering och framtiden såg rätt dyster ut. Redan när jag flyttade till Bergslagen pratades det om flagnande färg och tomma hus. Under den relativt korta tid jag vid det laget hade bott här hade redan flera skolor stängts, Konsumbutiken där jag alltid handlade hade tömt sina hyllor, vänner hade flyttat och tillvaron var som Emil Jensens låt Allt jag gillar upphör. Det så kallade centrums centrifugalkraft gjorde sig påmind överallt. Framtidens Hällefors tycktes vara en ödslig och förfallen plats. Kanske var det bara de två kommunalråden som skulle återstå.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Strax efter att jag hängav mig åt dessa dystopiska föreställningar om kommunen där jag bor förändrades framtiden. Massor av människor flyttade hit. Våra orter förvandlades. Fler människor rörde sig på våra offentliga platser, fler var med när nya högtider firades, nya språk hördes talas, nya perspektiv och nya erfarenheter berikade vår vardag. Krig och konflikter på, till synes, avlägsna platser förändrade tillvaron i Bergslagen. Naturligtvis önskar jag att alla dessa människor aldrig hade behövt fly. Att de hade sluppit bryta upp från sina hem och sina vänner och få komma till obekanta, främmande platser. Men under rådande omständigheter, medan våldet faktiskt pågår, är jag djupt tacksam över att framtiden, orterna och mitt liv förändrades. Över nya vänner, meningsfulla arbeten och över att få vara på språkresa i min egen kommun. Jag trivs faktiskt till och med lite bättre än jag gjorde innan.
Men framtiden har hunnit förändras igen. Gränserna har stängt, absurda återvändandeavtal har tecknats och asylboenden har börjat tömmas. Människor är återigen på väg härifrån och få är på väg att flytta hit. En skulle lätt kunna förvillas att tro att behoven av skydd inte längre finns. Men det är inte fred som har fått det att bli så här. Tvärtom, det finns inga tecken på att våldet kommer att avta. Vi har bara slutit våra ögon för det. Jag vet inte om jag gillar den nya versionen av framtiden. Står vi åter inför tomheten nu? Eller något ännu värre? När hat och rädsla vinner mark, när demokrati bara har blivit ett tomt och urholkat medel för att ge antidemokratiska politiker legitimitet. Just nu är det mycket som ser hopplöst ut men så har det varit förut och jag vet att framtiden kan förändras igen. Och hur hopplöst det än verkar vill jag fortsätta att tro på den villkorslösa kärleken, på möten mellan människor. På hur vi förvandlas. Hur vi växer.
