Anna Jörgensdotter: En solidaritet utan dess like – och och den sprider sig

Stirrar på en bild av mina döttrar. Den togs söndagen 9 mars. De står på den gryende gräsmattan och bakom dem lyser det av lila krokus. På eget bevåg har de plockat med sig filt och matsäck ut. Tittar in i kameran, storasyster med armen om lillasyster. Jag stirrar på bilden som för att få kraft, men istället börjar jag grina. Det är dagen efter att sex personer attackerades med knivar av nazister i Malmö. Showan ligger, också i skrivande stund, i koma efter att en medlem ur Svenskarnas parti suttit på honom och matat slag mot hans huvud. Efter en Ta natten tillbaka-manifestation kommer alltså mörkret och släcker ljuset. 

I Gävle var jag med och arrade syndikalisternas 8 mars-evenemang. Det kom en massa folk, trots att det ordnades grejer på ovanligt många ställen. En fantastisk stämning. Trots att flera vittnesmål från scenen var tunga. Nedvärdering, övergrepp, våld. Men också viljan att kämpa för förändring. När mina döttrar kom i slutet av dagen var det som en klimax. Att se dem där i gemenskapen, det växande ljuset ur modiga berättelser och ett öppet, tillåtande klimat. Som en av kvinnorna sa från scenen: Hade jag sagt det här någon annanstans hade jag blivit stenad. Ett faktum. En stolthet och en tacksamhet över att här kan vi tala, här kan vi gå ut på gatorna.