Krönika. Anna Jörgensdotter.

2014-05-04 11:49
För mig – en människa som var värdelös på närhet, värdelös på att ta hand om sig själv – var han ovärderlig.  Bild: Flickr
För mig – en människa som var värdelös på närhet, värdelös på att ta hand om sig själv – var han ovärderlig.

"Djuren, att hålla i när åskan går eller när bomber smäller"

Trots alla exempel på djur som livräddare får sällan djuren och dess ägare kredd för vänskapen, som är modig och konstruktiv. Kanske det enda som får en att orka upp om morgonen.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Han hette Leopold och kom till mig i en picknickkorg med texten Avd 102 spraymålat i blått på korgens botten. Jag höll på att slussas ut efter ett år på sjukhus och den här lilla pälsbeklädda killen var min nystart, min enda. Och så blev jag skitallergisk. Jag grinade, inhalerade och svor. Tittade på den lilla tigerrandiga, så fort jag nuddade honom kurrade han. Och jag tänkte: Jag ska behålla honom, kosta vad det kostar vill. Så försvann allergin. Som att jag nötte ut den, eller så var kroppen tvungen att psykosomatiskt chockeras först. Så växte en kärlek fram. Videofilmer från en soldränkt etta i Uppsala, The Cranberries i bakgrunden, Leopold inzoomad. 

När min pojkvän första gången klev in över tröskeln sprang Leopold ut. Jag satte upp knallgula lappar över hela stan, folk kom bärande på katter i olika storlekar, ringde med tips. Och slutligen var det rätt: Han befann sig några kvarter bort, kom emot mig när jag kom dit, men så fort jag skulle ta honom sprang han som en vildkatt. Jag skaffade en ny kattkille, Teodor. Och dagen efter stod Leopold utanför dörren och jamade. De två fann också varandra. Och hängde med. Leopold ända till Kungsgården (via Malmö och Stockholm). Han dog när min första dotter var nyfödd. Var min Draken Elliott. Begravdes under ett äppelträd. Det han betydde för mig – en människa som var värdelös på närhet, värdelös på att ta hand om sig själv – var ovärderligt.  

Läser i tidningen Oberoende om hemlösa och narkomaner som inte får någon hjälp med sina djur, att behovet av dem är vanligt men inte tas på allvar. Många ser efter sina djur före sig själva, ändå misstänks vanvård. Djurens – och människans – värde förminskas. Minns när de på Soc tyckte att jag skulle göra mig av med katterna. De som hjälpte mig pröjsa alla möjliga mediciner tyckte att husdjur var en onödig utgift. När Teodor dött (av ett växande hjärta) tog djursjukhuset emot kartongen med hans kropp – och blommorna jag lagt på den – så fint och respektfullt, men i flera andras ögon tycktes min sorg suspekt. Något suspekt med att älska djur så mycket, se dem som sin familj. Trots alla exempel på djur som livräddare får sällan djuren och dess ägare kredd för vänskapen, som är modig och konstruktiv. Kanske det enda som får en att orka upp om morgonen. Djuren att hålla i när åskan går eller när bomberna smäller. Hedvig Rudling har skrivit Djur i krigets öga. Foton på brevduvor, sårade och kamouflerade hästar, rapport- och räddningshundar. Maskotar, men också redskap. Utnyttjade, men också sörjda. Militärer med kaniner och koalor i famnen. Berättelsen om kattungarna och deras mamma som bärgas från farorna av tyska soldater, läggs i en skottsäker håla. Rudling kallar dem stridskamrater. Kallar dem speglar för ömhet och omsorg – något som kanske förlorats eller förträngts. 

Idag finns en Valter, en tio år gammal och rätt kraftig Jäderforskatt. Han lever lite i skuggan här i småbarnfamiljen. Men jag vet ändå inte vad jag skulle göra utan honom. 

Veckans bästa

Ghader blev fri, fick återförenas med sin familj, och får sitt fall omprövat.

Veckans sämsta

Fucking Fort Europa.

Anna Jörgensdotter
Anna Jörgensdotter 

Författare och krönikör i ETC Helg.