Shora Esmailian: Det politiska hoppet sår fröer och sprider sig

När vi 2011 hoppades att den arabiska våren skulle rita om Mellanösterns politiska karta och skapa åtminstone ett minimum av demokrati var – minns ni? – jihadismen en uträknad kraft, och IS hade inte dykt upp som en totaldestruktiv kraft som tar död på allt den kommer i närheten av. I valet 2014, när vi hoppades att borgarnas grepp om Sverige skulle släppa, hade den sittande regeringen ännu inte visat sig färglös och beredd att genomdriva en värre flyktingpolitik än sin föregångare. När vi för drygt ett år sedan hoppades på att vänsterregeringen Syrizas framgångar i det grekiska valet skulle förändra maktbalansen i Europa hade Alexis Tsipras ännu inte kapitulerat, och EU hade inte stängt sin gräns mot desperata människor på flykt. Alla dessa besvikelser och fler därtill, hela den allmänna samhällsutvecklingen – från den globala uppvärmningen till fascismens framgångar – tycks leda känslorna mot just politisk depression. Men nya glimtar är det enda botemedlet.

Om den januarinatt förra året när Syriza vann valet skrev Nina Björk i Magasinet Arena att hon ”fick en klump av tårar i min hals. De bröt ut våldsamt, överrumplande. Det slog mig: hopp. Jag kände hopp.” Som bekant skulle det hela visa sig vara en illusion. Vad kan vi dra för lärdom av det?