Krönika: Även det lilla våldet räknas – även det måste bort

I dagarna har kvinnor världen över åter höjt sina röster. I Chile slöt de upp i hundratals och skanderade att skulden aldrig var deras och att våldtäktsmannen är du. I Argentina målade de blå händer över sina munnar som en symbol för den tystnadskultur som råder kring mäns våld mot kvinnor. I Tunisien protesterade de på gatorna och de samlar vittnesmål under #EnaZeda, jag också. I Belgien placerade de ut rödmålade kvinnoskor som symbol för de som dödats av män.

För att budskapet säkert ska gå fram så exemplifieras våldet. Vi får höra hårresande historier om kvinnor med käkfrakturer och brutna revben, om kvinnor som mördas och styckas. Medierna serverar våldshistorierna på olika sätt. Smakfullt och genomtänkt, med en djup analys av någon med en akademisk titel, om det råkar vara en tidning med lite högre svansföring. Splattigt och med stora rubriker, om det råkar vara en mindre nogräknad publicist som jagar klick och sålda lösnummer. Oavsett vart jag vänder mig så är det samma bild som visas upp. Bilden av grovt våld mot kvinnor.