”Vi tyckte det var riktigt coolt!”, flinar Marius Vold och tittar förläget ner i golvet. Han intervjuas i den nya NRK-produktionen ”Helvete”, som i fyra fullspäckade avsnitt packar upp den norska black metal-historien: från Mayhems första stapplande steg till dagens festivaler och fantasyestetik. Det Vold tyckte var coolt var att han, då det begav sig, var polare med den ansvarige för vågen av kyrkbränder som svepte över lilleputtlandet Norge. Mordbrännaren Varg Vikernes var känd i kretsen av extrema hårdrockare i början av 90-talet.
Black metal förknippas med mörker, nihilism och misantropi. Signalerna som utövarna sänder ut är ”detta är farligt, vi är onda, vi tar Satan på stort allvar”. Norge är speciellt eftersom landet är stilbildande för genren. En kardinalsynd inom subkulturen är att inte vara ”true”, äkta. Øystein Aarseth, gitarrist i Mayhem, släppte inte in människor i sin skivbutik om de var för normigt klädda. Det var på blodigt allvar för dem och efter kyrkbränderna fick hela världen upp ögonen för den lilla subkulturen. Kort därefter mördades Øystein Aarseth av Vikernes.
Historien om den tidiga black metal-scenen är en om sann subversivitet. De hatade kommersialism, mainstream och det kristna samhället. För de allra flesta var det nog en pose, men bevisligen inte för alla. Hur kan en kultur som vill utplåna samhället existera i precis det samhället? Det kan den inte. Inte om den är seriös med sina anspråk. Gång på gång flaggade framförallt Aarseth och Vikernes för att de var i en antagonistisk relation till allt omkring dem. När bränderna och mordet väl var ett faktum hade de även backat upp ord med handling.
En parallell kan dras till stormningen av Kapitolium i Washington D.C. Ett brokigt gäng Trump-anhängare, konspirationsteoretiker och allt däremellan hade öppet på nätet planerat en attack i protest mot valresultatet. Det var ingen hemlighet att de var missnöjda och att de tänkte ta till vapen. Sagt och gjort. Den 6 januari tog sig beväpnade Trumpister in i Kapitolium. Fem personer dog och stormningen har beskrivits som ett angrepp på den amerikanska demokratin. Igen: de gjorde precis det de sa att de skulle göra.
Inom antropologin talar man ofta om karnevaler som en ventil för aggressioner. Ett par dagar om året tolererar landets administration att städer vänds på ända i utbyte mot att befolkningen fogar sig efter ”business as usual” resterande dagar. Årets ackumulerade starka känslor får sedan sitt utlopp under karnevalerna, som alltså inte är subversiva i den meningen. De är designade för att inlemmas i samhället de existerar i.
Så är det med de flesta kulturella uttryck som utger sig för att vara samhällsomstörtande. De är inte omstörtande. Det vet vi för att de aldrig går på tvärs på ett sätt som faktiskt utmanar status quo. Precis i denna skärningspunkt ligger frågan om estetik och politik. Subversivitet handlar om politik medan kulturella uttryck handlar om estetik, detta i sina respektive renodlade former. Men det är sällan så rent i verkligheten, uttryck blandas med ideologi. Som i fallet black metal.
Visst, det vore jobbigt att leva i ett samhälle där varenda blöjpunkares hot om att spränga det ena och det andra infriades. Men det är beklämmande när subversivitet reduceras till ett tomt ställningstagande utan handling. Släpp övertron på det goda samtalet. Våga tro på att konst kan påverka. Håller du på med radikal samhällskritik? Var radikal. För att parafrasera poeten Dylan Thomas: Rasa mot det döende ljuset.
För övrigt: Joe Biden måste sluta hyllas som en progressiv politiker bara för att han är mer sympatisk än Trump. Biden är en dålig dag från att invadera Jemen.
PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
