Krönika. Theodor Kallifatides.

2021-02-22 19:25
Puffetikett
Dagens ETC

Det har blivit viktigare att hitta syndabockar än att finna själva felet

Ibland fattas felaktiga beslut och det får man förstå. Då gäller det att rätta till det felet och att arbeta vidare utan att utse syndabockar med mindre än att grova och medvetna försummelser har begåtts.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det sägs mycket om tillståndet i landet just nu. Det mesta av det som sägs handlar om kritik av regeringens hantering av pandemin och alla partier tvår sina händer, trots att de alla gemensamt bestämde den så kallade strategin.

Det är Pilatus-time med andra ord.

Den beprövade metoden att sova på saken och att tänka igenom saker och ting i lugn och ro fungerade inte och kritiken blev våldsam, osaklig, lögnaktig, brutal och det förstärkte krisen som så småningom blev mer politisk än medicinsk.

Varför har det blivit så?

Varför blir det alltid så när det gäller att hantera kriser?

Estoniakatastrofen den 28 september 1994 utreds alltjämt. Det börjar bli en dogm att Sverige inte fungerar bra när det gäller kriser. Frågan är varför. Den besvaras på en rad olika sätt som mynnar ut i att Sverige är ett demokratiskt land med självständiga administrativa centra och att den yttersta makten ägs av riksdagen. Inte av statsministern, inte av regeringen, inte av kommunala instanser, inte av någon myndighet. Det är gott och väl. Det ska mycket till innan man berövar människorna deras vardag och friheter.

Men en kris tvingar fram extraordinära åtgärder och det måste finnas ett sätt att fatta snabba beslut om dem. Det börjar bli en allmän insikt att en förändring är av nöden.

Det räcker dock inte. Problemet ligger lika mycket i själva uppfattningen om vad en kris är och vad är en lösning på den.

Vad betyder egentligen kris?

Ordet kommer från grekiska och det avser situationer då man måste fatta beslut på otillräcklig information. Man måste lita på sitt förnuft, intuition och fantasi mer än på fakta. Och man måste göra det snabbt. Det är inte alla som kan göra det.

Filosofen Jonna Bornemark, inspirerad av Aristoteles – hur skulle vi klara oss utan honom? – har skrivit en utmärkt bok om denna egenskap som hon kallar omdöme. Hon menar – och jag ger henne rätt – att denna egenskap är förbisedd i moderna managementteorier och i utbildningen. Alltså vi har inte folk som kan handskas med en kris. Vi har tjänstemän  – även statsministern är en sådan – som är vana att bli tillsagda vad som ska göras. De ska inte klandras utan vidare. Det är inte lätt att ha ett gott omdöme och att agera självständigt. Det krävs erfarenhet och mod.

Men att skaffa sig erfarenhet om kriser kräver att man utsätter sig för dem och vem vill göra det? Alternativet är att läsa om dem. Ersätta brist på erfarenhet med utbildning. Att vidga ramarna för tänkandet, att kunna gå förbi reglerna för att möta undantaget. Det är ju vad en kris är. Det är undantaget.

Skada gör också den tradition som ständigt förstärks, i synnerhet i vår tid, nämligen att lösningen på en kris är att nåla fast någon såsom ansvarig. Det är viktigare att finna vems fel det är än att finna felet. Denna verksamhet är som gjord för att göda konspirationsteorier och om folktribunen finner den ansvarige finns ingen nåd.

Detta har lett till att rädslan att göra fel är sjukligt stor.

Att erkänna misstag, att be om ursäkt är inget alternativ. Blåneka eller hålla tyst är vad man har lärt sig göra. Eller skylla ifrån sig. Eller något annat utom det enda som skulle vara omdömesgillt: erkänna misstaget, be om ursäkt och ta nya tag.

Man får inte i detta sammanhang glömma att de oskyldiga alltid är i underläge. Hur ska till exempel Stefan Löfven försvara sig mot den groteska anklagelsen att han ”med berått mod” lät människor dö? Att börja försvara sig kan rentav betraktas som att man är skyldig i enlighet med principen ”ingen rök utan eld”.

Det kommer att uppstå nya kriser och för att möta dem måste vi rusta oss med ett administrativt system i vilket det ska vara möjligt att fatta snabba, självständiga och omdömesgilla beslut. Ibland kan det bli fel ändå och det får man förstå. Då gäller det att rätta till det felet och att arbeta vidare utan att utse syndabockar med mindre än att grova och medvetna försummelser har begåtts.

De äldre drabbas hårt i denna pandemi. De fattiga också. Så är det oftast. Detta är inte någons fel utan det är många fel av många människor under många år som lett till detta. Det är närmast obligatoriskt att se ner på de gamla. Jag var bara 27 år när en av mina elever på Viggbyholms skola kallade mig skitgubbe inför hela klassen och belönades med hjärtliga skratt av sina kamrater.

Vägen till äldre­boendet hade börjat. Men det är en annan historia och jag vet inte än hur den slutar.