Jag brukar kalla det här ”tillsammansmakt” eftersom det handlar om att många gör samma sak för att förändra, men inte bara genom debatter, åsikter, tankar, utan genom att göra.
Jag vet att många av er som läser ETC nyhetsmagasin är med.
Det här är något fullständigt unikt som pågår, rättare sagt det har inte skett på snart hundra år, inte sedan den tiden då arbetarrörelsen och kvinnorörelsen byggde upp sina Folkets Hus, skolor och medier genom att många var med och finansierade litegrann.
Nu händer det igen.
Och jag tror inte vi behöver gissa vad det är för hot som motiverar oss att gå samman för att agera.
Klimatkrisen är den utmaning som allt vi gör mäts utifrån.
ETC är en gammal historia idag. Startad på vintern 1976 men med nr 1/77 på omslaget eftersom vi tänkte att ingen vill köpa en tidning numrerad med året innan när nyårsklockorna slagit.
Fortfarande är tidningen du håller i den största socialistiska tidningen i landet, förutom systertidningen Dagens ETC som är ännu större. Det är inte bara upplagan jag skriver om, varje vecka når tidningen 8-10 000 som tar upp den (många öppnar såklart på skärm) men artiklar och undersökningar kan en bra vecka faktiskt nå 200 000 läsare. Det är mer än vi nådde på 80-talet eller 90-talet.
Så vad händer när vi når två miljoner?
Media är makt, det är ingen tvekan om att arbetarrörelsen förlorat i makt och inflytande ända sedan man förstörde den mediemakt som rörelsen hade. Det är ingen slump att SD lägger ner tid och pengar på att skapa egna partistyrda medier.
Men det intressanta är såklart vad makten används till.
ETC är idag en rörelse i företagsform som agerar på det hot som en mycket liten grupp kapitalägare är ansvariga för när det gäller energi, mat och skogsskövling. De där tre benen som är nästan hela utsläppskedjan som hotar allt. Det handlar ju inte bara om oljebolag eller flygindustrin, det handlar minst lika mycket om bankerna, om ägarnas beslut, om pensionsfonders placeringar och medvetna lögner och lobbykampanjer för att hindra den omställning som måste till. Om bromsarna. Det handlar om betongpolitik i ordets verkliga bemärkelse.
Inget riksdagsparti i Sverige kan idag visa ett program som klarar Parisavtalet (som i sig inte räcker för att stoppa klimatkrisen).
Ingen ekonomisk makt tvingar fram omställning, allt det goda som sker (och det är en hel del) kommer från utmanare, små rörelser, stora röster och ingen av de revolutioner vi kan se på solsidan, vind, transporter eller matproduktion skulle finnas om inte några få gjorde, fast andra sa att det inte behövs, att det är bättre att hälla etanol i tanken.
Fast oftast bara genom att säga att det inte är ekonomiskt försvarligt att rädda världen.
Inte lönsamt.
Jag är väldigt glad över att ETC som mediahus når så många att vi kunnat ta fram lösningar som utmanar de som inget vill göra. När bankerna vägrar finansiera hyreshus, gör vi det själva. När energijättarna bromsar solel sätter vi upp ändå. När konstgödsel sprids på åkrarna tar vi fram ren näring med biokol. När andra gillar fjärrvärme letar vi nya lösningar. Och det kommer att komma mycket mer.
Nej, det här är inte en ledare, det är en rak förklaringstext om varför ETC överhuvudtaget finns och är så mycket mer än en tidning.
Allt är politik och allt handlar om att ta fram lösningar som kan bli mångas.
Tack för att du är med på resan.
Allt gott!
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
