Krönika. Clara Lee Lundberg.

2020-07-08 19:26
Det är klassorättvisorna som måste upphöra, inte resandet, skriver Clara Lee Lundberg. Bild: Wade Vandervort/AP/TT
Det är klassorättvisorna som måste upphöra, inte resandet, skriver Clara Lee Lundberg.
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Det är klassorättvisorna som måste försvinna, inte resandet

När mina svenskfödda kompisar, med all sin släkt i Sverige och noll känslomässiga band till andra länder, snusförnuftigt meddelar att de minsann aldrig mer ska resa utanför Sverige, och trendkänsliga influencers visar upp idylliska bilder på sina staycations, är det något som skaver i mig, skriver Clara Lee Lundberg.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

För några veckor sedan låg jag och två vänner utsträckta på favoritklipporna vid havet strax utanför Stockholm i den ovanligt varma junisolen. En av dem ställde plötsligt frågan:

– Hur tror ni att resandet kommer se ut post corona?

Om det är någonting som har upptagit mina tankar extra mycket under den här ovanliga våren så är det just det; resandet. Precis som många andra i den miljömedvetna, kulturella medelklassen har jag såklart hurrat över minskat flygande på grund av coronapandemin, och kritiserat statliga miljonstöd till flygbolagen. Samtidigt får jag panik inombords. För jag är en resande person.

Inte i den meningen att jag är en crazy globetrotter som åker jorden runt eller backpackar mig genom Sydostasien. Men jag har alltid haft flera hem och hela mitt liv har präglats av att resa mellan olika platser. Det började när jag som sjuåring varje vecka packade mina väskor för att åka fram och tillbaka mellan mina skilda föräldrar, och så har det fortsatt. Under många år pendlade jag mellan Havanna, Buenos Aires, Rio de Janeiro och Stockholm, då lyckligt ovetande om vilka konsekvenser flygens koldioxidutsläpp skulle få för vår miljö. Att resa med ett europeiskt pass, och slippa utsättas för rasprofilering och förnedrande behandling på flygplatser, är dessutom ett privilegium som såna som jag åtnjuter.

Vi är många som har fler än en plats i världen som vi kallar hemma. Vi har fötts i ett land och vuxit upp i ett annat, pluggat utomlands och blivit kvar, förälskat oss i någon och flyttat till hens hemland, fått jobb någonstans och stannat kvar.

I och med coronavirusets spridning i världen har resandet stannat av. Pandemin har förändrat vårt sätt att resa. Kanske tillfälligt, eller för alltid. Självklart förstår jag att resestopp, stängda gränser och semestra hemma kan vara effektiva sätt att stoppa smittspridningen. Men när mina svenskfödda kompisar, med all sin släkt i Sverige och noll känslomässiga band till andra länder, snusförnuftigt meddelar att de minsann aldrig mer ska resa utanför Sverige, och trendkänsliga influencers visar upp idylliska bilder på sina staycations, är det något som skaver i mig.

Det är den där lätt sverigedemokratiska doften av nationalromantik, överdriven kärlek till det ”lokala” och de icke-internationella vibbarna som jag reagerar på. För jag är fan för att resa. Att ta sig utanför sitt lands gränser, höra nya språk, känna nya dofter, få förståelse för privilegier och orättvisor. Och nej, det är inte en liten ruskig nykolonisatör i mitt undermedvetna som talar. Inte heller en snobbig kosmopolit eller en EU-älskande liberal.

Jag är bara övertygad om att det ligger i människans natur att vara nyfiken på sin omvärld. Problemet med det samtida resandet, i synnerhet turismen, är ju att den är hundra procent präglad av kapitalismen, kolonialismen och klassamhället. Det är givet på förhand vilka som glider runt i taxfreeaffären och vilka som städar toaletterna på samma flygplats, vilka som betjänas på strandbaren i solnedgången och vilka som plockar tomburkar i sanden på samma paradisö. Men det är klassorättvisorna som måste försvinna, inte resandet.

Jag skulle kunna avsluta den här krönikan med att tipsa om sajter som reformtravel.se och schystresande.se. Och visst, varsågod, det är bra tips.

Men istället vill jag uppvigla alla att krossa kapitalismen och dekolonisera världen. Som en liten ödmjuk sista uppmaning bara.