Krönika. Stefan Sundström.

2020-07-26 12:55
Puffetikett
Dagens ETC

Det är inte karriären som får oss att leva

Om man vill ta reda på möjliga sätt att överleva måste man prata med bönder.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

När jag var liten ville jag bli museiguide. Jag tänkte mej att jag skulle gå runt bland alla gamla rustningar och blodiga skjortor på Nordiska Museet och förklara för folk hur alla kungar dog.

För jag var väldigt intresserad av hur kungar dog när jag var liten.

Speciellt hur Karl XII dog.

Var det en norsk kula, eller en svensk statskupp?

Mina föräldrar tyckte väl att det var bra att jag var så historieintresserad. Men dom var oroliga också, skickade mej till psykologer för jag hade ont i magen och hade en enorm separationsångest när jag skulle va på lekis.

Men dom var tillitsfulla när det gällde min yrkesmässiga framtid, dom tänkte att museiguide var ett fint jobb för mej. Så blev det ju inte, Ebba Grön kom och sjöng VaSkaDuBli och jag tappade intresset för en karriär inom museivärlden.

Va ska du bli när du blir stor? Min generation hade möjligheten att vara rätt avslappnad vad det gällde sånt. Vi var en liten kort historisk parentes. Våra föräldrar tjatade ju lite lamt om vår framtid, dom var oroliga för att vi skulle bli knarkare, men det fanns en acceptabel framtid också för den som inte gått treårig linje på gymnasiet, man kunde jobba på posten eller som jag, vikariera på dagis.

Och vi höll med den borgerliga propagandan om att det var trist med fasta anställningar och härligt med en rörlig arbetsmarknad.

Vi såg inte fällan dom la ut.

I min värld var karriär ett fult och ganska tråkigt ord, det var nåt som killar med slips och vit skjorta höll på med. Själv vickade jag på dagis och spelade musik och tänkte väl att så här kan man hålla på.

Bodde i en andrahandsetta på Södermalm för 400 kronor i månaden, och tog vikariat ungefär varannan vardag.

Det räckte för att leva ett bekymmersfritt, ungdomligt liv.

Mina föräldrar hade väl tänkt sej nåt annat, generationen innan i min släkt hade avancerat från pigor, släggardrängar och smeder till lärarinnor, fackbasar och ingenjörer, så det fanns den där iden om att man skulle utbilda sej och få en titel, men dom nöjde sej.

Dom var glada att jag inte blev mentalsjuk och knarkare som i deras värsta mardrömmar under mina tonår.

Sen började jag tjäna mer stålar på musiken än på jobbet, och efter några års tvekan sa jag upp mej. Det här var i början på 90-talet, och det var inte lika självklart att man i alla lägen kunde få ett kneg när man ville ha det.

Och karriär hade det börjat tjatas om.

I intervjuer jag gjorde gratulerade man mej till min popkarriär, i början värjde jag mej mot det men efter ett tag accepterade jag den där tankefiguren, om ett ständigt klättrande på topplistorna.

Fast det var ju inte därför jag hade börjat spela!!! Jag märker ju att det är svårt att få er att tro det, men jag var nöjd som det var!

Det räckte med applåder och uppskattning från ett 50-tal personer, det räckte med att kunna leka ihop med sina bästa polare, att få sminka sej och ibland vara full och moona för publiken, eller att få folk att gråta av smäktande ballader.

Men så kom det en massa pengar. Och det var ju fint, att kunna försörja både sej själv och barnen som kom på musiken. Men det KÄNDES inte mer att spela på större ställen och i tv.

Nästan tvärtom faktiskt, mer overkligt.

Rädslan för att falla i den sociala trappan är numera en mäktig kraft i detta samhälle. Det gör folk snålare, räddare och skapar omänskliga attityder till medmänniskorna.

Bostadsrättsföreningarna på Södermalm vill inte ha några knarkare i sina rabatter längre.

Det påverkar också mej.

För samtidigt som jag tappat lusten att vara en del av popbranschen så måste jag ju se till att det kommer in lite stålar så jag kollar ängsligt upp hur många lyssningar jag har på spotify och blir oroad och tänker väl att jag måste skriva en hit snart.

Men istället har jag mer och mer intresserat mej för odling och livsmedelsframställning, och jag har åkt runt och pratat med bönder. Sånt intresserar mej, genuint. Hur ska vi kunna överleva? Utan att det blir krig, svält och flyktingströmmar?

Om man vill ta reda på möjliga sätt att överleva måste man prata med bönder.

Och då får jag höra samma historia som min egen, om hur bönder uppfostrats till att bli entreprenörer och börja räkna siffror.

Dom bönder som såg andra värden i att bruka jorden än dom rent företagsekonomiska slås ut och ersätts av jordbruksföretag.

Och i dom ekonomiska kalkylerna räknar man bort sånt som långsiktiga skador på jord och allt liv som upprätthåller den väv av liv som gör det möjligt att bruka jorden, alltså vår möjlighet till överlevnad.

Ekosystemtjänsterna har egentligen inget pris, det går inte att mäta. Precis som det inte går att sätta ett pris på dom ekosystemtjänster som både jag, mina polare och publiken upprätthöll under det tidiga 90-talet. Fast vi fick mycket sämre pröjs än vad vi får nu.

Jag hör berättelser om hur polare sitter i individuella löneförhandlingar och får frågan Ja, vad tycker du själv att du är värd?

Jag skulle svara Jag är fan värd en miljon i månaden, hit med stålarna.

Hela det här sättet att mäta värde är så missvisande, så ruttet. Det kommer snart att braka ihop. Alla nollor som finns undanstoppade på bankkontona kommer snart försvinna.

Hur ska vi överleva?

Gör som dom äkta bönder som fortfarande finns kvar: Be jorden om ursäkt och återupprätta samarbetsavtalet mellan blommor, bin, kor, bakterier och människor.

För övrigt: Så minns jag våren 2020 som våren då Storstockholms Lokaltrafik drog in bussturer och införde ännu intensivare fysiska och icke social distansbaserade biljettkontroller på fullsatta tunnelbanor och bussar. Efter massiv kritik backade dom.

Hur sjukvårdarna i Stockholm applåderades från balkongerna i Täby samtidigt som applodörerna la varsel om att sparka samma vårdarbetare.

Hur förment kristna partiledare skrev hetsartiklar mot somalier i Stockholms förorter med anledning av att just dom hade högre frekvens av covid-19-fall.

Att just somalier var dom som körde taxin med hostande alpresenärer från Arlanda till Täby bortsåg hon så gärna ifrån.

Att hetsen mot Tegnell och Folkhälsomyndigheten visade på högerns aldrig tynande längtan efter auktoriteter och starka män. Dom ville ha BESKED om när det här skulle vara ÖVER och när Tegnell sa det som alla borde veta, att det vet ingen, då kom hatet.

Allt detta ska jag minnas.

Stefan Sundström
Stefan Sundström 

Är musiker. En fredag i månaden skriver han krönikor i Dagens ETC.