Anna Ardin: Det är inte ”din inre röst” som säger att du inte duger

När jag var liten kände jag mig oftast ganska jobbig, pratade för mycket, skulle tycka till om allt och var inte cool. Inte var jag särskilt bra på nåt som spelade roll heller, visste inte hur man skulle klä sig eller vilken musik man skulle lyssna på. Och så var jag ful också, sneda tänder, en tjock rulle på magen, för mycket hår överallt utom på huvudet och konstiga tår. 

Men en gång sa en kille i klassen sa att jag var söt när jag klippt mig. Han fick skit för det men han tog inte tillbaka! En annan gång, när jag var på konferens med Elevorganisationen, kom nån från Skånedistriktet fram och sa att jag hade fina ben. Och eftersom jag var så bra på att snacka så ville de andra att jag skulle presentera valberedningsutskottets förslag på ny styrelse, fast jag inte ens börjat gymnasiet. På kyrkans sommarläger fanns det både vuxna och barn som sa och visade att de tyckte att jag var bra, att jag var kul, hade nåt att komma med och att jag inte bara fick va med, utan att de faktiskt ville vara med mig. Dessa röster från verkliga livet hjälpte mig att förstå att jag var okej.