Shora Esmailian: De må vara rika – men de är i minoritet

Vägen genom Paris, inte till Paris. Så har det hetat länge hos klimatrörelsen, som efter fiaskot i Köpenhamn för sex år sedan förlorat sina illusioner om att FN:s klimattoppmöten ska leverera definitiva lösningar. Den är inte ensam om realismen. Så gott som alla – aktivister, politiker, förhandlare – är beredda på att Cop21 antingen resulterar i inget avtal alls eller ett mycket svagt sådant. För vad finns egentligen att förvänta sig när världens och mänsklighetens framtid står och faller på frivilliga åtaganden om utsläppsminskningar av växthusgaser (så kallade INDC)? Det är den allmänna basen för vad som nu sägs i Paris: länderna avgör själva hur mycket de tänker minska sina utsläpp. Redan där uppenbaras ihåligheten.

Ändå slår nationsvärden Frankrike, sekretariatet för FN:s klimattoppmöte och världsledarna på stora trumman. I måndags invigdes Cop21 genom att 150 av världens ledare fick tre minuters taltid var på konferensen. Redan i de korta deklarationerna kunde konfliktlinjer skönjas: medan de fattiga och utvecklingsländerna tävlade om att berätta vem som är mest drabbad av den globala uppvärmningens effekter och hur mycket som behöver göras för att stabilisera koldioxidhalten i atmosfären, utlovade flera av ledarna för de rika länderna pengar som ska stärka de drabbades anpassningsförmåga. Relationen mellan fattiga och rika länder tar här formen av att de förra hänger på avgrundens rand medan de senare lovar att ge dem de pengar som krävs för att häva sig upp. Sådana löften har spridits som konfetti över de senaste Cop-mötena, men pengarna har hittills uteblivit nästan helt; det återstår att se om Cop21 ger något annat resultat.