Hur blev politiken såhär?
Hur skapades dessa dumma presskonferenser där journalister i ett försök att få fram något alls utöver de där fem meningarna som ministern redan övat in, börjar ställa riktigt korkade frågor.
Hur gick det till när politiker slutade prata politik?
För det är ju det som hänt.
En annan tid. Start 1970-tal. Jag började göra samtal med politiker i ETC och det blev till slut klassiska sådana med Palme, Bengt Westerberg, Sahlin, Feldt, Lars Enquist, Gudrun Schyman och till sist Magdalena Andersson, men då var det redan för sent. Ministrar och partiledare, det har varit bandet som gått, frågor, påståenden och undringar och någon timme senare är kassettbandspelaren (jo, maskinen hette så) avstängd och fotografen tog över.
Jag säger inte att alla är bra, men de handlade om politik, inte om fem meningar.
Idag går inte det här.
Ingen ledande politiker pratar politik, alla gör utspel där målet är att synas i ett medieflöde.
Ingen som följer de här utspelen kan egentligen förstå vad som ligger bakom, vilken politik, vilken ideologi är det som driver människan som säger det.
Det som sägs är inte politiska åsikter, det är korta förslag typ höj skatten, sänk skatten, reformera arbetslivet, effektivisera välfärden, avreglera arbetsmarknaden, skapa flexibilitet.
Varje mening kan sägas av alla partier och alla ministrar, oberoende av ideologi. Reformera! Öka tryggheten! Ta ansvar! Samma ord kan betyda minska stödet till fattiga eller öka stödet till fattiga.
Orden mäts. Det här är på allvar, partier, rättare sagt deras PR-avdelning, mäter hur vissa ord fungerar, vissa påståenden och sedan säger man dem tills de nöts ut.
Den amerikanska sjukan.
Någonting har hänt.
Det som hänt är medieträning och mediehantering, synen på politik har ändrats från en ideologisk teori om samhället, till en fråga om utspel.
I början var kanske avsikten att genom medieträning lyckas få igenom budskap som skulle stärka politikens kraft, kanske rentav hjälpa ideologin att bli tydlig.
Men det blev tvärtom.
Och det är därför de sitter där och säger att kejsaren är naken (vilket för övrigt är världens mest uttjatade liknelse).
Vilka då?
Kommentariatet!
Det här är ett yrke som inte fanns förr, en kår som kommenterar och förklarar vad politiken egentligen säger. I varje tv-studio finns de, vid varje politisk nyhet finns de.
Eftersom politiker inte längre diskuterar sin politik så måste det helt enkelt finnas andra som gör det.
Som tolkar det som sägs och det som inte sägs.
Som förklarar vad de där upprepade tre meningarna egentligen betyder.
Fast just det… snart låter kommentariatet bara som upprepningar av de där meningarna.
Säger ministern spara i ladorna, så säger kommentariatet samma sak.
För vad finns det mer att säga?
”Varför” går ju inte att reda ut på en minut.
Det här bara ökar. Jag hör bara kommentarer istället för diskussioner. Vill man veta vad de borgerliga egentligen tycker är det kommentarer på borgerliga medier som säger det. Vill man veta vad S tycker är det betydligt färre medier att välja på, men de finns. Vill man fatta vad MP egentligen vill finns ingen att fråga.
Det här blir en konstig demokrati. När politiker höjer a-kassan finns det ingen förklaring till varför den överhuvudtaget sänkts. När politiker ska satsa på hemtjänst finns det ingen förklaring till varför det inte gjorts. När politiker inte kan förklara varför vi inte har stora lager av sjukvårdsmateriel, finns det ingen annan som kan förklara eftersom allt hela tiden handlar om ett nu. Det som är gjort är borta och vem vill bråka om ideologi egentligen?
Kvar finns konspirationsteorierna.
Och så de som pratar om spelet, alltså kommentariatet.
Ibland får jag brev om att politiken var på allvar förr, att det var ideologi och det var samtal och det fanns en kunskap, en teori bakom ett förslag till reform.
Idag är det mest reaktioner på det som någon säger sker.
Bombningar leder till hårdare straff i alla utspel, trots att alla vet att det inte fungerar.
Till och med de största frågorna förvandlas till ingenting, en pandemi handlar om munskydd, inte om varför vi återkommande skapar dessa pandemier. En klimatkatastrof handlar om att människor måste ”ändra beteende”. Det mest ideologiska, hur vi ska forma vår framtid blir något som ”ingen vet”.
Finns det ett inget kvar? Finns politik?
Ja, självklart. Men inte hos de politiskt ansvariga utan hos de som berättar vad de gör.
Det är faktiskt ett problem.
För de som berättar har ingen makt och får de makt blir det snart bara kvar tre meningar som upprepas tre gånger till tre olika frågor.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
