Krönika. Andres Lokko.

2021-02-17 19:00
Bild: ETC / Shutterstock
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Därför klär jag mig fortfarande i Supreme-plagg

Supreme startades 1994 av män som alla är flera år äldre än jag. Uppvuxna med post-punk, skatekultur och graffiti har de sedan starten romantiserat ett konsekvent punk-tintat grafiskt motstånd.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag har ett gult litet klistermärke på baksidan av min telefon. En tecknad hand håller i en molotov-cocktail, den andra handen tänder den med en tändsticka. Det ser ut som om den är plockad ur en pedagogisk revolutionär instruktionsbok.

Det är ett klistermärke som jag fick i brevlådan för något år sedan i ett paket med något plagg från det amerikanska klädmärket Supreme. Man får oftast det när man köper något i det numera klassiska skatemärkets butiker, oavsett om det sker på plats eller från nätet.

Den första delen av Supremes vårkollektion släpptes i torsdags. I den mer progressiva delen av modevärlden är det här en av varje ny säsongs stora händelser, en slags terminstart.

Supreme är också en angelägenhet som för varje år lockar allt yngre entusiaster. Mängder av tweens i min omgivning har börjat undra varför den där 53-årige gråhårige farbrorn (jag) så ofta klär sig i – vad de betraktar som – ett relativt nytt skolgårdsfenomen.

Men Supreme startades 1994 av män som alla är flera år äldre än jag. Uppvuxna med post-punk, skatekultur och graffiti har de sedan starten romantiserat ett konsekvent punk-tintat grafiskt motstånd. Detta är Supremes kanske viktigaste signum och överlevnadsstrategi.

Det är med andra ord egentligen betydligt mer logiskt att jag fortfarande klär mig i Supreme – som i dag dessutom gör både vuxna koftor och kostymer av alldeles ypperlig kvalitet till ett överkomligt pris – än att, säg, mina brorsdöttrar vill göra det.

Det finaste med att Supremes Barbara Krüger-inspirerade logotyp är höjden av högstadieprestige är just hur denna eskalerande fäbless så effektivt för vidare en subversiv motståndstradition, en form av indoktrinering i en högst generisk bild av motståndets estetik.

Supremes vårkollektion för 2021 innehåller bland annat överdimensionerade fleecejackor prydda med porträtt av Che Guevara, situationistiska anarko-broderier av Sex Pistols-formgivaren Jamie Reid, referenser till  ”Menace II Society”, antifascistiska slagord, stoner-estetik, BLM och traditionell revolutionsromantik... Listan kan göras ganska oändlig.

Den som vill – och det är det ju många som gör – kan förstås enkelt invända mot verklighetsförankringen och paradoxerna i bärandet av många av dessa symboler – men det är också en protest i motvind. Ty det är ganska svårt att vinna när ens motståndare är själva definitionen av dokumenterad coolness.

I flera decennier var Supreme ett mycket smalt klädmärke med ett eget internationellt signalsystem. Mötte man någon annan i ett uppenbart Supreme-plagg så infann sig en ömsesidigt mild överlägsenhet: vi tillhörde en sartoriellt upplyst och exklusivt medveten liten skara! Vi tyckte oss tillhöra ett nätverk med snäppet bättre smak och prioriteringar än resten av mänskligheten.

Det är detta jag tycker så mycket om med hur Supremes ideologiska indoktrinering har nått svenska skolgårdar. Man kan se det som en form av varsamt bevarande verksamhet som fostrar nya generationer i en diffus vänsterriktning medels byxor.

Detta, och det var egentligen det enda jag försökte säga, är något bra och bör givetvis uppmuntras så länge det nu varar.

För övrigt finns en text, som en fortsättning på krönikan du nyss läste, att skriva om Supremes aningen vuxnare systermärke Noah som – istället för ”bara tuffa slagord” – lägger all sin energi på klimatengagemang och strävar mot faktisk hållbarhet och cirkularitet.

Andres Lokko
Andres Lokko 

Andres Lokko bor i Stockholm och är frilansande kritiker och krönikör.