Krönika

Beatrice Rindevall: Dagen då jag slutade skratta åt rasistiska skämt

Publicerad 28 januari, 2015

ETC Stockholm

Det var uppenbarligen någonting de tyckte var roligt, och i mina öron i just det ögonblicket var det inte farligt. I mitt huvud var de mina vänner som inte hade rasistiska åsikter. Egentligen.

Det här är en krönika.
Det är skribenten och inte ETC Stockholm som står för åsikten.

Beatrice Rindevall

Text

När jag var i tonåren hängde jag periodvis med personer som skrattade åt rasistiska skämt. Jag skrattade också. Det var uppenbarligen någonting de tyckte var roligt, och i mina öron i just det ögonblicket var det inte farligt. I mitt huvud var de mina vänner som inte hade rasistiska åsikter. Egentligen.

En dag kom jag hem till middagen med min familj och slängde ur mig en ramsa jag hade hört tidigare under dagen. Alla runt bordet stannade upp, vilket inte var den reaktion jag förväntade mig. Min tanke var kanske att få lite småleenden, eller i alla fall business as usual. Pappa bröt tillslut tystnaden genom att lugnt undra varför jag sa så. Jag försökte skratta bort den ganska obekväma stämningen med att sucka högljutt åt att pappa inte förstod ett skämt. Han fortsatte bara att titta på mig och sa sansat – och utan en strimma av skämt i rösten – ”men det är verkligen inte roligt, Bea.”