Krönika. Kristin McMillen.

2020-05-22 10:00
Bild: Element Pictures
Puffetikett
Dagens ETC

Connell är som Tove Janssons lilla knytt

Jag tänker på Connell Waldron i tv-serien "Normala människor" och jag tänker på Tove Janssons ”Vem ska trösta knyttet".

Kristin McMillen om det språkliga glappet, instängdheten och känslorna vi inte lyckas förmedla med ord.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I början kan det verka som en romantisk kliché i regnig irländsk landsbygd. Marianne, som kommer från pengar, och Connell vars mamma städar herrgården hos Mariannes familj.
De blir ihop i smyg.

Medan den utstötta rikemansdottern försöker värja sig mot mobbarna med smarta sarkasmer är hennes fattige klasskamrat sportig, snygg och påtagligt populär. Men Connell och Marianne är – i brist på bättre ord – själsfränder. Sex känns inte såhär med någon annan.

Tyvärr räcker det inte. Snabbt utvecklar det sig till ett lika delar sorgligt som hett coming of age-drama. Ett förhållande infekterat av maktobalans, klasskillnader och såriga anknytningar.

Ändå är det inte maktperspektivet som intresserar mig mest i SVT-aktuella ”Normala människor” - utan språkets roll i Connells och Mariannes relationsproblem.

Tv-serien är en hjärtskärande gestaltning av alla känslor vi inte lyckas kommunicera med ord – och hur detta glapp, mellan upplevd känsla och vad vi förmedlar, är en orsak till varför det ofta gör så fruktansvärt ont att växa upp.

Åren som ung vuxen, perioden då känslolivet börjar bre ut sig snabbare än vad språket hinner med. En intensiv tid av bråddjupa tankar, längtande kroppar och ofta total oförmåga att kunna eller våga förmedla det viktiga verbalt.

Och det är därför jag gråter när Connell och Marianne har sex. När de äntligen når fram till varandra i en fredad zon bortom instängdheten.

Om det ändå hade räckt.

För Connell låser sig bubblan runtom honom. Den vännerna ser är inte honom, utan bara skalet, den skenbart välfungerande ytan. Själv har han ingen aning om vem han är eller vad han känner - än mindre hur han ska kommunicera med sin omgivning annat än i distanserade standardfraser.
”Ja, du känner ju mig”.

När han väl upplever stark intimitet, som i relationen med Marianne, gömmer han snabbt undan den för alla. Vad ska de tro? Än värre är att han också misslyckas förmedla sina känslor till sin stora kärlek. Missförstånden hopas. Då räcker inte en puss i pannan, hur innerlig den än är.

Orden behövs.

”Få ur dig det” vill man skrika till Connell. Bara säg något. Problemet är att det inte är bara. För han har inte övat, och tröskeln blir bara högre för varje gång han låter bli.
Många av oss kan känna igen sig, både från tonåren och vuxen ålder. Hur känslan av isolering växer i blicken på omgivningens upplevda vanlighet. De - normala, och jag med mina fula och pinsamma känslor.

Men hur ska man då någonsin bli förstådd?

Jag tänker på Connell Waldron och jag tänker på Tove Janssons ”Vem ska trösta knyttet”.

Hur språket till sist blir vägen ur instängdheten. Och hur det för detta krävs både övning och mod.

"Men vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän, vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?"

Det går att läsa in så mycket i den där lilla snäckan.

+ ”Allt vi inte pratar om”. Ett nytt spel/digitalt samtalsverktyg från Make Equal som hjälper killar att börja prata. Bra frågor! Hittas på www.spel.alltviintepratarom.se

- Missförståndet om att utsläppsfallet under coronakrisen skulle bidra till att lösa klimatkrisen. Tyvärr. 92 procent av utsläppen är kvar. ”Det som krävs är en genomgripande samhällsförändring – av energisystem, infrastruktur, produktion och konsumtion” sammanfattar ETC:s Jens Ergon.