Martina Montelius: Bankkontoret och skräckmikroben i mig

Två uppgifter på samma dag: hålla ett improviserat föredrag på en timme och besöka ett bankkontor. Det förstnämnda är sådant som människor drömmer mardrömmar om: de står inför en publik och vet inte vad de ska säga. För mig är den situationen detsamma som trygghet. Att tvingas gå till banken, däremot, är en smärre katastrof. Kvällen innan jag ska dit sover jag oroligt. Detta är ingen överdrift.

I andanom går jag igenom vad jag ska säga – inte i mitt föredrag, utan till banktjänstemannen. Det handlar om ett enkelt vardagsärende – visserligen för min teaters räkning, men ändå. I verkligheten riskerar jag inte att ställa till med något fruktansvärt. Knappast heller att bli utsatt för klander eller någon form av övergrepp. Men min upplevelse av utsatthet är orubblig. Jag känner att jag är fel person på ett bankkontor. Jag har inte där att göra. Jag har inte i samhället att göra. Jag hör inte till er. Det är därför jag inte räds föredraget. Jag är inbjuden för att jag är en outsider. Om jag säger något vansinnigt, plötsligt drar ut en överbliven nylonstrumpa ur byxbenet (det har hänt!), snubblar – då får jag applåder.