Två uppgifter på samma dag: hålla ett improviserat föredrag på en timme och besöka ett bankkontor. Det förstnämnda är sådant som människor drömmer mardrömmar om: de står inför en publik och vet inte vad de ska säga. För mig är den situationen detsamma som trygghet. Att tvingas gå till banken, däremot, är en smärre katastrof. Kvällen innan jag ska dit sover jag oroligt. Detta är ingen överdrift.
I andanom går jag igenom vad jag ska säga – inte i mitt föredrag, utan till banktjänstemannen. Det handlar om ett enkelt vardagsärende – visserligen för min teaters räkning, men ändå. I verkligheten riskerar jag inte att ställa till med något fruktansvärt. Knappast heller att bli utsatt för klander eller någon form av övergrepp. Men min upplevelse av utsatthet är orubblig. Jag känner att jag är fel person på ett bankkontor. Jag har inte där att göra. Jag har inte i samhället att göra. Jag hör inte till er. Det är därför jag inte räds föredraget. Jag är inbjuden för att jag är en outsider. Om jag säger något vansinnigt, plötsligt drar ut en överbliven nylonstrumpa ur byxbenet (det har hänt!), snubblar – då får jag applåder.
Åskådarna älskar den främmande varelse de själva inte behöver vara dag ut och dag in. Men samhället, de normala människorna, de som inte har köpt biljett för att se mig vara eljest – nej. Nej. De kommer att förakta mig på riktigt, det vet jag.
Sanningen är givetvis att både banktjänstemannen och övriga kunder kommer att glömma mig i samma ögonblick som jag uträttat mitt ärende. Det vet jag också. Men rädslan vet det inte. Ensamheten vet inte. När jag rör mig genom den nedsläckta lägenheten i vargtimmen är jag säker på att jag inte kommer att klara mig helskinnad genom ännu ett förnedrande möte med riktiga människor som jobbar på bank.
Den som inte är så ensam och rädd behöver naturligtvis inte uppträda för någon publik. Den som hör hemma i världen kan vara i den, helt enkelt, utan att försöka locka skratt ur främlingar på ett bibliotek. Innan jag går till banken är jag avundsjuk. Som ett litet barn tänker jag att jag vill vara med, känna mig välkommen på banken, vara en fullvärdig medlem av familjen.
Men när det är gjort känner jag annorlunda. Kanske på rent trots. Jag säger till min kollega att banken kan ta sig i pastejköket. Vi har mycket roligare på vår lilla teater. Ändå sitter en skräckmikrob kvar åt amygdalan till. Jag är fortfarande den som ombeds avlägsna sig när det är dags för gruppfoto. Det är puerilt. Jag är medelålders, och för övrigt skulle jag väl bli rosenrasande om Sveriges alla banktjänstemän skulle komma älgande och göra anspråk på att få inkludera mig i sina samkväm, hur nu dessa ser ut.
Alltsammans är en fantomsmärta. En oresonlig längtan efter något jag förmodligen inte ens vill ha. Ändå förstör banken hela min dag. Jag är på vippen att ställa in föredraget eftersom jag inte orkar mer, och nu har ju till och med Madonna börjat ställa in saker. Men så tar jag mig samman. Jag vill inte svika den lilla skara medmänniskor som till och med väljer att beblanda sig med mig. Jag kan berätta för dem om bankbesöket och rädslan. De kommer att älska det. Äntligen en till som känner sig utanför, kommer de att säga efteråt. Min dröm är att banktjänstemannen ska sitta i publiken och gripas av oförblommerad beundran, men det är väl för mycket begärt.
För övrigt anser jag att utvalda bankkontor borde utrustas med terapihundar. Det har de råd med.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
