Jag vet inte hur många liv min pappa har räddat. Hur många främlingar som har överlevt tack vare honom. I början av sommaren fick han en utmärkelse för att ha gett blod 200 gånger. Det är fantastiskt imponerande med tanke på att en man får ge blod högst fyra gånger per år. Själv har jag inte gett så mycket som en droppe. Jag har nämligen sex med män, och får därför inte. Eller rättare sagt: jag får ge blod om jag inte har haft sex med en man på ett år. Det krävs alltså celibat för att jag ska få rädda liv.
Länge tyckte jag att reglerna var orättvisa. Jag minns att jag oförskämt skällde ut sjuksystrar på blodbussen för att de inte ville ha mitt blod. Det kändes helt enkelt som en del av ett större förtryck. Med åren har jag dock insett att smittskyddet måste överordnas allt annat. Och faktum är att män som har sex med män är en högriskgrupp för hiv, så det är en självklarhet att det ska finnas särskilda regler.
Problemet är bara att de reglerna även exkluderar utifrån fördomar om ”den promiskuöse bögen”. För det spelar till exempel ingen roll om jag är frisk och har levt i en monogam relation i flera år. Om vi har haft sex det senaste året exkluderas jag som blodgivare. Det känns orättvist, men ändå kan jag inte skrika diskriminering. För historien visar att reglerna behövs.
Det började med att en 20 månader gammal pojke i San Fransisco dog i aids i november 1982. Han hade fått smittan genom en blodtransfusion från en man som senare blev sjuk i aids. Då bekräftades farhågan läkarna hade haft om att hiv/aids kunde spridas via donerat blod. Som följd förbjöds homo- och bisexuella män i många länder från att donera blod. Det möttes av starka protester från hbtq-aktivister som tyckte att det var diskriminerande.
I Sverige reagerade dock hbtq-rörelsen annorlunda. Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL) sände efter det första smittfallet ut ett brev till sina medlemmar där de uppmanade dem att avstå från att lämna blod. Organisationen gick även ut med det i radio och till pressen. Vissa inom rörelsen varnade för att RFSL:s agerande skulle bidra till bilden av att homo- och bisexuella män var ansvariga för att sprida ”bögpesten” snarare än att det var de som främst drabbades. Många var rädda för stigmatisering och förföljelse, vilket de tyvärr fick rätt i när aidspaniken slog till hos allmänheten.
Men RFSL:s övertygelse var, och är fortfarande, att det inte är en mänsklig rättighet att få lämna blod. Rättigheten är i stället att kunna få säkert blod när en väl behöver det. I efterhand har forskningen konstaterat att RFSL:s agerande var en direkt bidragande orsak till att Sverige har haft en relativt liten spridning av hivinfektion via donerat blod.
Det är just därför blodgivarreglerna måste fortsätta att vara obekvämt hårda. I slutändan tjänar vi alla på det.
