Krönika: Att dricka öl på krogen är inte en rättighet som är skyddad i grundlagen

I can’t breathe. Det var orden som George Floyd upprepade under tiden som hans liv släcktes av en polismans knä mot hans hals. Jag får inte luft. Det är känslan varje gång jag ser och hör oförstående vita människor som känner behovet av att öppet fördöma när icke-vita går ut och protesterar mot att våra kroppar inte är fredade från det rasistiska våldet ens under en pandemi. Den rasistiska farsoten som skördat långt fler offer än covid-19.

Jag har, liksom många andra som inte tillhör riskgrupper och varit friska, erbjudit mig att handla och uträtta ärenden åt de som inte kunnat. Likväl har jag mött riskgruppsmänniskor i mataffären, på apotek, på restauranger, konditoriet, köpcentrum till synes helt obrydda. En del har resonerat att de har betalat skatt i hela sina liv och om de behöver respiratorvård så har de minsann betalat för det. Nån annan tycker att den har rätt att vara ute och träffa människor eftersom det blir alldeles för tråkigt i ensamheten. Sen finns det de som kanske inte tillhör någon riskgrupp och därmed tror att livet kan fortsätta som vanligt utan att idka avstånd, som inte följer avståndsmärkningarna på golvet i affären utan nästan flåsar en i nacken, de som inte tänker avstå fredagsölen på krogen och när det är sol måste hänga i en park. Ja, jag har blivit provocerad många gånger när jag varit ute eller sett bilder. Vad i helvete tänker folk liksom?