När jag har öppnat skräpmappen i min mejl de senaste veckorna har jag blivit överöst av kärleksbudskap. I varje fall vid första anblicken. Rubriker som skriker om romantik, passion, kyssar och hjärtan. Om jag köper linser för 1 000 kronor får jag en herrgårdsvistelse för två på köpet. Ska jag inte ha sexiga underkläder eller kläder med små gulliga hjärtan inför den stora kärleksdagen? Eller kanske choklad med budskap som ”hångla” och ”kramas”, geléhjärtan eller de senaste romantiska komedierna? Och om jag inte har någon att ta med på en herrgårdshelg så kanske jag ska teckna ett dyrt abonnemang på en dejtingsajt och hitta mitt livs kärlek redan i morgon.
Marknaden verkar preppa lika intensivt för söndagens höjdpunkt, alla hjärtans dag, som inför självaste julafton.
Mitt liv är ingalunda fattigt på kärlek trots att jag misslyckats med just det där romantiska tvåsamhetsprojektet som mejlen i skräpmappen hoppas att jag har lyckats med, för varför skulle jag annars förköpa mig på kontaktlinser för att få en romantisk herrgårdsweekend? Kanske är förhoppningen förresten att det inte är helt och hållet lyckat, det måste ju finnas någon form av brist, ett hål att fylla, pengar måste spenderas. Eller som ett av skräpmejlen krasst uttrycker det: Can’t buy me love, or can you?
Nej, det handlar inte riktigt om kärlek, all denna vädjan till brist och begär. Och i själva verket känns det absurt med alla dessa falska kärleksbudskap samtidigt som kärleken och värmen sakta tycks sippra ur mänskligheten. Det är i alla fall den obehagliga känsla jag får när jag lyssnar på radion i bilen till jobbet om morgnarna. Där talar blåfrusna människor som försöker ta sig fram i ett stängt Europa medan andra människor, som ska föreställa förnuftiga, talar om stängda gränser som om det vore något rimligt. Jag trodde mer om de människor som nu har kapitulerat inför kylan, egoismen och kärlekslösheten. Ibland blir jag till och med rädd att det ska hända även mig. Tänk om jag också kapitulerar. Tänk om jag också börjar tro på den saga som misstagits för en sanning. Sagan om att det måste finnas en gräns för medmänsklighet. Snart kanske jag står där, vid gränsen, och jag vet inte vad jag är mest rädd för, att stå innanför eller att stå utanför.
För kärlek är så klart inte romantiska hotellnätter, sexiga underkläder, sliskiga geléhjärtan, dejtingsajter, trerättersmiddagar, spavistelser eller något annat som bara kan köpas för pengar. Kärlek är en handling. Att se sin medmänniska, att öppna för hen som är i nöd, att våga mötas och dela.
Och jag är glad för att jag inte ska tillbringa kärleksdagen, som marknaden försöker kuppa, med att konsumera romantik. Jag ska fira kärleken på ett kulturcafé tillsammans med några av de människor som har fått bryta upp och söka skydd här i byn där jag valt att bo.
