Nina Björk: Är det feministiskt att knappt kunna andas?

Min dotter och jag diskuterade vad jag skulle ha på mig på en fest och hon förespråkade en lång brun kjol som jag nyligen hade införskaffat. Nej, sa jag, jag vill inte se ut som en prästgårdsfru. När hon föreslog en snäv, kort sak i läder protesterade jag igen: Nej, jag vill inte se vulgär ut heller.  

Till slut enades vi om en ljus kort mockakjol. Det är bra, förklarade hon, du ser inte ut som just en fru, men ändå som en kvinna man kan sätta i en taxi. Det skrattade vi åt för det kändes som om hon fångade nåt vi inte visste vad det var.  

Sen råkade jag läsa den gamle sociologen Thorstein Veblen och jag fattade: Det lockande i att vara en kvinna man kan sätta i en taxi är att en sådan kvinna inte kan röra sig. Och det anses vackert med saker som gör att en kvinna inte kan röra sig.  

”En kvinna man kan sätta i en taxi” betyder just det. Man måste ringa någon som kommer med en bil och öppnar dörrar och kör iväg med henne i baksätet tills hon kommer till en dörr bakom vilken hon bor.  

Det var i ”The Theory of the Leisure Class” från 1899 som Veblen skrev om idealet för kvinnlig skönhet: ”Idealet kräver gracila och små händer och fötter och en slank midja. Det handlar om att visa att personen i fråga är oförmögen att anstränga sig på ett funktionellt sätt och därför i sin passivitet måste få understöd av sin ägare”.

Höga klackar, snäva korta eller superlånga kjolar, korsetter, påbyggda naglar – allt som begränsar en kvinnas förmåga att fritt röra sig själv och röra världen anses feminint.

Ett av de historiskt mest extrema kvinnoidealen är de så kallade ”liljefötterna” i Kina, sedvänjan att binda flickors fötter så att de inte kunde gå normalt. Den tillämpades främst bland förmögna familjer från 1000-talet och framåt och förbjöds slutgiltigt först efter det kommunistiska maktövertagandet 1949.  

Även om fötter inte längre binds har själva idealet inte försvunnit. På de röda mattor där dagens mest fashionabla kvinnliga kändisar visar upp sig, ser vi det åter framträda i högsta välmåga. Ni kanske har sett klippen? På Golden Globe-galan 2024 bar den brittiska sångerskan Dua Lipa en klänning så tajt skuren att hon inte kunde sätta sig på en stol på ett normalt sätt genom att böja knäna, hon kunde bara hjälplöst liksom falla ner på den. ”Looking out of this world incredible”, skrev Cosmopolitan. På Met-galan 2024 bar Kim Kardashian en metallklänning med en korsett så hårt snörad att hon inte kunde andas och fick en panikångestattack. ”Jag ville kräkas; det kändes som om jag skulle dö”, kommenterade hon själv utstyrseln. Men det var ”helt fucking värt det. Om du ser bra ut är det värt det”.

Veblen skriver 1899 om den orörliga kvinnan: ”Hon är onyttig och dyr, och hon är därför värdefull som tecken på ekonomisk styrka”. Då handlade den ekonomiska styrkan om mannens rikedom; han ägde denna dyrbara juvel. Nu kan kvinnan själv bli rik genom att investera i sitt varumärke som fashionista; nu kan hon både vara juvelen och äga den.

Vissa feminister ser detta som alltigenom härligt. Det är de som tycker att pengar kan kompensera allt. Att inte kunna röra sig, knappt kunna andas, är så värt det; den rika kvinnan är den fria kvinnan om än i orörlig förpackning.

För övrigt…  tycker jag ni ska lyssna på "Söndagsintervjun" i P1 med Gun-Britt Sundström, där hon bland annat pratade om sin sorg och uppgivenhet inför klimathotet – intervjuaren Martin Wicklin verkade tycka att mörkret i hennes syn var ett argument i sig för att hon hade fel.