Invändningen mot det oetiska upplägget är inte ny. Sedan orginalsäsongen ”Gift ved første blik” som sändes i dansk tv 2013, och formatet började säljas över hela världen, har kritiker ifrågasatt exploateringen i att arrangera äktenskap mellan främlingar för underhållningens skull. Eftersom programmet strävar efter att skapa drama och spänning för publiken förstärks också deltagarnas konflikter och osmickrande personlighetsdrag för att öka tittarintresset. Det är en enorm påfrestning och kan leda till emotionell skada för deltagarna, har det sagts.
Kritiken är på många sätt densamma som mot andra realityprogram: Ju mer extremt format, desto större risk att deltagarna exploateras.
Ett skräckexempel är svenska skandalsåpan ”Kungarna av Tylösand” (2010) där unga och struliga partyprissar handplockades för att supa, knulla och göra bort sig framför kamerorna. Enligt Nemo Hedén, en av deltagarna, hetsade produktionen mot de medverkande om de någon dag ville vara nyktra.
”Då kunde de stå och skrika från balkongen: ’Kom igen nu, sup nu. Vad tråkiga ni är. Vi gör ju er till kändisar’”, berättade han senare.
Jag såg såpan och måste fortfarande dricka vätskeersättning mot den plågsamma sekundärbakfyllan som kom av att se deltagarna kissa och spy i poolen. Det gick så långt att Hjärnfonden gick ut för att försöka stoppa såpan, i hopp om att rädda deltagarna från alkoholism. I någon mån blev de bönhörda. Den Calle Schulman-producerade såpan fick bara en säsong.
”Gift vid första ögonkastet” saknar tack och lov det absurda alkoholhetsandet som hörde det tidiga 00-talet till, i format som ”Big brother” och ”Baren”. Å andra sidan lägger SVT:s format desto större press på att pressa fram känslor hos deltagarna på kortast möjlig tid.
Medverkande som inte känner någon attraktion får höra att de inte ”öppnar upp sig”, vilket bara är ett indirekt sätt att ge dem skulden för situationen. Det blir inte sällan förnedrande. Tydligast märktes det i formatets förra säsong när deltagaren Märtha byggde en kuddvägg mellan sig och maken Axel i sängen, för att sätta gränser för intimiteten. Och i programmets första säsong fick en deltagare som inte ens ville nudda sin partner göra en intimitetsövning. Kränkande, mot båda parter.
Men det är inte deltagarna, utan SVT och experterna som borde få ansvaret för de katastrofala matchingarna. Genom säsongerna har psykologerna bland annat struntat helt i de sökandes utseendepreferenser, parat ihop en rökare med en som aldrig skulle kunna tänka sig att dejta en kvinna som röker och ibland helt struntat i viktiga faktorer som klass och ideologi.
Det är direkt förvånande att psykologerna eller SVT inte bett om ursäkt för de havererade äktenskap de skapat. Istället finns det ingen hejd på hur ofta experterna får prata om ”känslomässigt arbete” och hur magi bara uppstår om man jobbar hårt för den. Som i årets säsong där skogsmannen August och djurvännen Carro kopplats ihop på till synes helt lösa grunder.
Problemet är uppenbart: Produktionen verkar ha en så vid definition av kategorin ”alternativ” att de tror att en person som har näsring (Carro) automatiskt är samma människotyp som en som går på healingritualer och lever utan toalett (August).
Det hade varit snyggt att erkänna erkänna matchningsprocessens brister, istället för att prata om vad deltagarna borde göra för att överbrygga gapet mellan sina personligheter.
I de första säsongerna av ”Gift vid första ögonkastet” lades mycket krut på att etablera experimentets vetenskapliga grund. Förmodligen för att motivera varför SVT över huvud taget skulle göra dejting-reality. Anspråken har tack och lov tonats ner under säsongernas gång, men experternas allsmäktighet kvarstår. Matchningarna bygger på personlighetsteser och intervjuer, sägs det.
Men vem vet hur dessa går till?
Och hur ska de sökande veta att det inte görs medvetet dåliga matchningar för att skapa bättre tv?
Till skillnad från Roland Paulsen ser jag en skillnad mellan forskning och tv-underhållning. Vid det här laget vet de sökande att de kommer att delta i ett program som klipper vilt för att skapa spänning och tittarintresse. Men frågan är om någon kan förbereda sig på den emotionella storm det innebär att få sin personlighet dissekerad i lägerelds-tv.
Själv hade jag behövt bygga en kuddmur runt hela mig för att överleva. Och sedan kräkts i en pool av ren nervositet.
