Men först, lite bakgrund: Förra året skrevs ett upprop under av nästan 40 medarbetare. Uppropet som fortfarande finns tillgängligt för den som vill läsa, innehöll vittnesmål om rasistisk behandling på arbetsplatsen, kritik mot hur rekryteringarna varit alldeles för homogen (läs: vit) samt önskemål om hur SR kan förbättra sin journalistik.
Trots ett välskrivet och välavvägt upprop har medarbetare som skrivit under dels utsatts för repressalier, i vissa fall bedömts vara oförmögna att utföra sitt arbete opartiskt – till den grad att deras tjänst förändrats. Men också utsatts för påtryckningar från ledning som ansett att de gjort fel som pratat öppet om problemen.
En behöver inte ha arbetat på SR för att känna igen mönstret. Ledning får kritik och väljer sedan att helgardera sig: Vi tar frågorna på allvar, superviktigt att ni lyfter dem – men ni borde inte ha lyft dem och när ni gör det riskerar ni tyvärr era tjänster. (Infoga ledsen, men uppriktig smiley.)
Diskussionen om SR:s uppenbara problem med en ledning som inte bottnar i frågor om rasism och inte heller tar det på allvar – samt medarbetare som av en konsekvens av det får en sämre arbetsmiljö – ger också upphov till en bredare diskussion om svensk journalistik och alla mediehus som tillhandahåller den.
Jag ställer högre krav på public service som är i allmänhetens tjänst.
Men dessa problem känner jag så väl igen.
Jag minns mitt första sommarjobb på en större redaktion. Jag kliver in och möter en kollega vid kaffeautomaten. Hen säger: ”Så kul att någon som är svart och med hijab är här.” Som att jag krigat mig genom en journalistutbildning bara för att bli någon annans alibi.
Eller de gånger jag bevakat en demonstration, iförd skyddsväst (som de flesta andra journalister på plats) innanför polisspärren (som de flesta andra journalister på plats) men ändock mött frågor mina kollegor slapp. Tvärtom har andra kollegor i branschen frågat vem jag är eller vad jag gör där, och poliser frågat varför jag är iförd en skyddsväst eller befinner mig med de andra. Det fanns aldrig en tanke på att jag kanske skulle kunna vara journalist.
Frågan om representation bottnar inte enbart i hudfärg. En kan inte representera något annat än sig själv. Däremot bör en arbetsplats försöka sträva efter en bredd i kunskap, erfarenheter och bakgrunder – något som inte bara lyfter journalistiken, men i längden är en fråga om existensberättigande. Hur länge kan storys framtagna av vita från Stockholms innerstad överleva? När börjar resterande konsumenter eller läsare tröttna och istället söka sig till andra forum som förmedlar nyheter? Och vilka långtgående konsekvenser kan det få för pressetiken?
Ledningen på SR hänvisar till opartiskhet som en anledning till varför vissa medarbetare utsatts för repressalier i kölvattnet av att de lyft kritik mot ledningen. Detta trots att det inte är hur Sveriges Radio kommunicerar opartiskhet till sina egna medarbetare. I handboken som ges ut till medarbetare står det att public service krav på partiskhet inte gäller när det kommer till försvar av ”de demokratiska värdena och alla människors lika värde”. Att vara mot rasism ingår alltså i uppdraget för public service.
Här tycks snarare problemet enligt ledningen vara medarbetare som står upp för Sveriges Radios egna principer.
Jag har nog aldrig varit på en arbetsplats eller redaktion där det inte varit skamligt vitt. Det påverkar perspektiven och de publicistiska beslut som tas. Arbetsplatser som har drivna medarbetare som trots det försöker påverka till det bättre bör uppmuntras och inte bestraffas.
