När jag blev medbjuden på premiär på Stockholms stadsteater i början av december var jag förväntansfull. Pjäsen vi skulle se var “Jakten” regisserad av Eirik Stubø och jag hade inte sett filmen från 2013 med samma namn. Recensionerna efter premiären var mestadels positiva, men efter att själv ha sett den undrar jag vad det är för fel på Sveriges kulturelit. ”Jakten” förtjänar inte stående ovationer, ryggdunkar eller strålande recensioner.
Pjäsen handlar om förskolepedagogen Lucas som blir anklagad för pedofili av sin bästa väns dotter. Det är tydligt från början att anklagelserna är felaktiga, något som barnet säger av ilska. Varken anklagelserna, pedofili eller barnets upplevelse behandlas dock särskilt djupt. Det som hade kunnat vara en fantastiskt möjlighet att med kunskap och finess närma sig flera känsliga ämnen bommade totalt. Istället följer två timmar av en ledsen man som tycker synd om sig själv.
Till Dagens ETC säger Stubø att pjäsen handlar om hur snabbt ett samhälle kan vända sig mot en individ och att det kan vara farligt att agera vid sidan av demokratiska rättsprocesser. Det är alltså inte anklagelserna i sig eller problematiken kring pedofili som pjäsen egentligen handlar om, utan om Lucas orättvisa upplevelse. Varför ignorerar Stubø arbetsplatsens agerande och psykologens felaktiga bemötande, den riktiga grunden till problemet? Hade man kanske kunnat nyansera mansrollen och de problematiska anklagelserna utan att smutskasta alla kvinnliga roller i pjäsen?
Det är nämligen ett annat stort problem med den här uppsättningen. Kollegorna som blint tror på anklagelserna är alla kvinnor. Lucas flickvän lämnar honom. Till och med poliserna som för bort Lucas är kvinnor. När Stubø fick frågor angående pjäsen och metoo säger han: ”Det som den här pjäsen försöker säga något om är mycket mer allmänt, ett större dilemma (än metoo).”. Om pjäsen inte är kopplad till Stubøs avgång från Dramaten eller metoo, vad betyder det då att alla personer bakom pjäsens drev är kvinnor?
Även Stubøs klena försök att adressera rasism går ut på att förlöjliga en kvinnlig karaktär. Efter frasen ”jag vet inte hur ni gör i DITT land men i SVERIGE gör vi så här” skrattar hela publiken i självgott samförstånd. Återigen missar Stubø sin chans att få oss att tänka till och åstadkommer ingenting med sin klichéartade rasism. Detta gäller för hela pjäsen, jag bara väntade på en vettig poäng.
Jacob Lundström skriver i Dagens Nyheter att pjäsen har positiva aspekter som “gör att den inte kantrar över i tendensteater om att manlig gemenskap hotas av skvallrande kvinnor”. Jag håller absolut inte med, det är exakt det som händer. Jag tycker det är osmakligt att ignorera alla de möjligheter till en nyanserad pjäs detta temat ger och istället ge plats åt ännu en självömkande man. Om detta inte är ett skevt upptåg från ytterligare en sur gubbe förstår jag inte vad det är jag har bevittnat.
När Lucas förklarats oskyldig i slutet av pjäsen blir han åter en del av barnets familj, bara mamman är osäker och lite tillbakahållen. Pjäsen avslutas med David Bowies “Heroes”, Lucas vann minsann mot alla dumma jävlar.
Istället för att gå och se ”Jakten” föreslår jag att man skänker pengarna till någon organisation som jobbar för att förebygga och åtgärda sexuella övergrepp mot barn. Eller se en bra pjäs. Det finns helt enkelt tusen saker som är både mer lärorikt och underhållande att se detta.
