”Det innebär, för de som orkar vara uppe sent, att krogen har öppet längre”. Ursäkta, hörde jag socialminister Hallengren rätt? De som orkar.
Om det är något vi inte lider brist på inför att traska igenom tillvaron som vi en gång kände den är det väl ork? Vi har laddat i flera år, och inför den skarpladdade explosion som komma skall råder jag alla att spänna fast säkerhetsbältet.
Så gott som på dagen två år efter att pandemin förklarades vara just en pandemi har Sverige i dag förklarat pandemin som avslutad. Okej, not in those exact words – det var nån hemställan om att inte klassa det som samhällsfarlig sjukdom hit, nåt uttalande om att restriktionerna kan komma tillbaka dit, jaja – en ”historisk dag som denna”, som person efter person låtit utropa det som, tänker jag tillåta mig att höra det jag vill.
Och jag är inte ensam. Sociala medier svämmar över av glädje. Ingen orkar tänka på skräckmutationer med skurknamn längre.
Dagens besked har föregåtts av ivrigt hoppfulla pushnotiser från nyhetsmedier. Och när Magdalena Andersson, Lena Hallengren och Karin Tegmark Wisell intog scenen i torsdags morse var det med nytt klipp i steget. Stolt hållning. Långt borta var de slokaxlade pressträffar som svenska folket tvingats vänja sig vid med en håglös Tegnell, allt tufsigare och mer moloken per ny virusvecka (en utveckling som följts med förståelse – vi har ju själva genomgått samma metamorfos). Kvinnorna log. Strålade. Andersson förkunnade att Sverige nu tagit sig igenom en prövning endast jämförbar med andra världskriget.
Om den parallellen är rimlig lämnar jag åt andra bedöma. Jag är alldeles för självcentrerad. Speciellt i dag. Det enda jag kan tänka på är den buffé av möjligheter som nu dukas upp för mig och mina vänner – revanschen för våra förlorade år.
Nej, vi har inte blivit svårt sjuka, nej, vi känner ingen som dött. Vi har inte ens blivit korttidspermitterade. Förväntar mig således inga större sympatier, att gnälla om missade skratt och sexiga äventyrsfixar när vård och äldreomsorg stått i lågor anstår sig inte.
Och medan de som liksom jag tvingats jobba hemma nu kan kokettera med ångest över att behöva infinna sig på kontoret igen, med tillhörande tvångs-aw:s med störiga kollegor, har de som inte kunnat välja ett annat läge. De som har fått samhället att fungera medan vi klagat. En busschaufför som kört buss kommer att fortsätta köra buss, hemtjänstpersonal kommer att fortsätta vårda våra äldre.
Men i bästa fall kanske de slopade restriktionerna, för alla och envar, kan ses som en startsignal.
”Hallå folket, det är nu okej för er att drömma igen. Ni kan nu våga tänka framåt, ni kan nu våga hoppas. Den mentala inlåsningen är härmed hävd. Varsågod och lev!”
För mig och mina medelklassvänner i storstan har den dominerade förlusten varit socialt liv, stundom med depression i varierande grad som följd.
Och vem vet vad vi gått miste om sedan corona satte klorna i vår vardag? Har vi missat våra livs kärlekar på en fest som inte blev av? Missat chansen att få barn för att fertilitetens obarmhärtiga gräns hunnit passeras?
Vi har kämpat på. Klafsat fransarna fulla av mascara. Smällt till kinderna hårt för att tända till á la Rocky Balboa innan vi masat oss i väg till klirrande glas på barer med avspärrningstejp. Kastat förstulna blickar på behörigt avstånd, tidsbegränsat skrattat med avslut klockan 21.00.
Men vi har också slutit oss. Fällt ned persiennerna. Gått i ide. Sjunkit djupt in i evighetstittande på rekordmånga streamingtjänster, ersatt tomhet i våra hemmajobbande singellägenheter på 35 kvm med fiktiva liv. Jag kan mer om karaktärerna i Greys Anatomys känslor än mina egna. Vi har blivit rädda för folk. Rädda för oss själva.
Jag tänker igen på Hallengrens ord om ork. Omprövar. Orkar vi?
Men ett sms-pling från en isoleringscell till en annan får plötsligt blodet att rusa i kroppen.
”Nu jävlar HÄNDER DET!” skriver min vän, även hon en 30-40-something som undrat var livet, drömmarna, tagit vägen.
Allt som gått förlorat ska hämtas in och det med råge. Ja, nu jävlar HÄNDER VI.
I vilket skick vi kommer att äntra våra nya fria liv är oklart. Kanske minns vi inte hur vi gör när vi som kalvar på grönbete ska ut för att hångla upp dagen i brygga – men göra det, det ska vi. Om vi så måste krypa.
