Att helikoptrar hovrar vänjer man sig vid här, de gör det ofta, men den här gången är det annorlunda. De slutar inte.
Sirenerna tystnar inte heller.
Torterade i källare
Det är en av allra varmaste dagarna, den har just lidit mot kväll. Humlorna slutar inte surra som besatta över försommarblommorna, flädern slutar inte dofta, men däruppe i centrum har en person dött och en annan skadats svårt. För bara några veckor sedan blev en man knivskuren på frisersalongen i samma centrum, den frisör där min son brukar klippa sig, tydligen satt det en familj och gjorde sig skolavslutningsfina bredvid den som blev knivskuren.
I skolan gick rektorn ut med påbud om att alla barn skulle undvika att passera genom centrum under de närmaste timmarna.
Det var obehagligt. Men ändå innanför ramarna för det som normaliserats när gängkriminaliteten under senare år blivit allt mer våldsam.
Den mest uppskakande händelsen var när två unga män torterades och avrättades i en källare ett stenkast från skolan, på skoltid, för två år sedan.
Samtidigt pågår livet
Det händer nya saker, hela tiden. Men förskolebarnen fångar också yngel i groddammen, hundägarna nosar på varandra i parkerna, liv levs. Nästa alla här är exakt som jag: helt vanliga människor som vill få leva helt vanliga liv och skapa ett ännu bättre till sina barn. Bara så, en plats där folk finns.
Bor man på en plats som sägs vara ”särskilt utsatt” och ibland kallats för no-go-zone eller till och med ghetto blir man en smula känslig för människors blick på ens hemkvarter. En aning stingslig. Ryggmärgsreflexen är att vilja dänga ekbackar och underbara parker, intimiteten i bykänslan och det befriande mångfacetterade, i huvudet på tvivlarna.
Lokalpatriotismen är stor i Sätra, också min.
Ynnest att bo här
Även om jag inser att det finns spänningar och problem som jag inte ser eller förstår från mitt privilegierade helsvenska medelklassperspektiv, har det ändå känts som att leva i ett lite bättre hörn av världen. I en tid när alla krafter, politiska som ekonomiska, vill dra i sär samhället: Skapa större splittring. Placera folk i högar efter inkomst och social ställning (och marknadshyror som bara en, om än otroligt viktig metod för att uppnå det).
Så har det varit en ynnest att leva på en plats där vi i alla fall säger hej till varandra på Ica, baxar barnvagnar av och på lokalbussen tillsammans, ser ungarna kasta sand på varandra i samma sandlåda. En liten skärva av gemenskap som har all potential att växa sig mycket större.
Skör skärva av hopp
En av de män som skottskadades på pizzerian i junisolen hade, enligt vad polisen nu tror, absolut ingenting med den organiserade brottsligheten att göra.
Och plötsligt ser jag folk skriva i lokala Facebookgrupper att det kanske är dags att flytta. Någon har bott här sedan 1974. Plötsligt rycker vi till när vi hör sirener, spejar oroligt efter nya helikoptrar.
Den kommunala Sätraskolans slogan är ”en skola att längta till”. En av de finaste ledorden en skola kan ha och alldeles sant för många av barnen. Det är ingen skola att vara rädd för så som den svenska medelklassen i allmänhet är väldigt, väldigt rädd för skolor i ”särskilt utsatta” områden.
”Rasister” brukar jag väsa inombords när folk är så där rädda, utan att att de ens satt sig in i hur skolan fungerar, de vet bara att där går många barn med utländska bakgrund.
Men plötsligt svajar tvärsäkerheten över att all rädsla bara är dumheter. Motståndskraften mot olyckskorparna slaknar, utanför centrum byggs en liten minnesplats med blommor och ljus och folk sitter på uteserveringarna igen som om livet går vidare. Men de där skotten sköts också rakt in i allt det som är vackert med Sätra, den sköra skärvan av hopp om en bättre värld.
