Jag tänkte att det där med boende nog skulle lösa sig ganska bra. Vi fortsatte att dela lägenhet i ett par månader, turades om att bo hos kompisar eller släktingar och att vara hemma med barnen medan jag scannade bostadsförmedlingen, varje dag, på bussen på väg till jobbet. En trea ganska nära barnens förskola i en Stockholmsförort, det bör väl gå med tolv års kötid? Nej. Det gick inte alls. Efter fyra månaders allt mer ansträngt växelboende gav jag upp och började leta på Hemnet istället. Det gick också sådär. Min helt okej Stockholmsmedia-lön räckte inte så långt, tyckte banken. Den räckte till, tja, en etta i en kranskommun. Inte optimalt med en treåring och en femåring.

Det är här du kommer in i berättelsen, Nyamko. Du som sa i partiledardebatten i söndags att man inte behöver ha rika föräldrar för att köpa en bostad, man behöver ett arbete. Var det det här du menade då?

Jag valde en annan väg, en som innebär att mina barn får gångavstånd till förskolan och ett eget rum att dela på, medan jag sover i vardagsrummet. För jag har föräldrar som gjort bostadskarriär och kunde låna mig pengar. Det är jag evigt tacksam för, även om tvåan börjar bli lite trång nu fyra år senare. Det är bättre än den där ettan som du Nyamko tycker att vi ska bo i. Men jag lider med alla de som inte har de där rika föräldrarna som du säger inte behövs. De som kanske istället valde att stanna i en hopplös relation, för att livet i den där ettan en pendelresa bort från vardagslivet kändes ännu mera omöjligt.