Resultatet blev en fruktansvärd pogrom med syftet att döda och fördriva alla judar ur landet: Kristallnatten.
Grynszpan kom från en familj av polska judar som fått sina uppehållstillstånd återkallade av regimen. De skulle utvisas, men Polen vägrade ta emot dem. De fastnade i limbo, inte olikt den situation som drabbat de flyktingar som idag bor längs Polens östra gräns mot Belarus.
Grynszpan valde att fly till Paris istället.
Oavsett om han varit diplomatens älskare, saknade han inte motiv att mörda naziregimens sändebud.
Under Vom Raths (jo, han stavade vom) begravning hävdade den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop att Parismordet visade att ”judarna” nu startat ett ”krig” mot Tyskland. Ribbentrop ”antog utmaningen”, sade han. Tyskland skulle svara med krigsåtgärder.
Det råder inga tvivel om att brottet var grovt. Minst lika grovt som när Riksdagshuset i Berlin fem år tidigare brändes ner. Ett terrordåd som användes som en förevändning för att krossa landets socialistiska partier.
Men bägge händelserna har gått till historien som en lektion i hur fascister kan utnyttja brott för att krossa demokratin. De har varit varnande exempel på hur ett samhälle inte ska agera när det ställs inför terror och grov kriminalitet.
Men… och här börjar jag tvivla på mitt omdöme. Det verkar som att våra politiker studerat 1900-talets tragiska europeiska historia intensivt. Inte för att hindra den från att upprepas – utan för att de vill upprepa den.
Jag vet inte.
I ärlighetens namn är jag ganska obegåvad när det kommer till politik.
Jag har aldrig varit i närheten av ett politiskt parti och blir bara generad när jag inser att någon utkämpar en maktstrid. Vad ska det vara bra för, liksom? Rätta in dig i ledet innan du skämmer ut dig.
Jag kan aldrig lita på mina instinkter när det kommer till politikers makthunger.
Men jag tror ändå det finns något vi borde prata om.
För direkt efter den ofattbara tragedin i Skärholmen, när 39-årige Mikael Janicki sköts till döds av ett gäng pojkar i samma ålder som Herschel Grynspan, publicerar Jimmie Åkesson en video på Instagram där han säger att det är dags att överge ”saker vi är vana med i svensk rättstradition”.
Vi måste strunta i svenska lagar och internationella konventioner, menar han. ”Det är dags att Sverige förklarar fullt krig mot varje individ i dessa kriminella gäng”. I Nyhetsmorgon upprepar han att det råder ”fullt krig”.
Våldet som bragte Mikael om livet är i grunden ett invandringsrelaterat problem, menar Åkesson. Nu ska de utvisas. Bli av med sina medborgarskap. Återvandra. Kanske till länder som inte vill ta emot dem.
Han säger inte ett ord om hur vi ska hitta mördarna eller hur vi ska få bort vapnen från gatan. Det första han gör är att kasta sig över uppehållstillstånd och lagstiftningen.
Det är inte första gången. Varje terrordåd eller mord blir en förevändning för att flytta målstolparna i diskussionen. Retoriken flammar upp som en övertänd kupol; Undantagstillstånd! Militärer på gatorna! Efter några veckor mildras den igen, men för varje tragedi blir attackerna allt kraftigare.
En av nazisternas tidigaste måltavlor var just Berlins gängkriminella. De gangsterorganisationer som kallades ”Ringvereine”, som polischefen Heinrich Himmler påstod kontrollerades av judar och kommunister. Nazisterna var inte det enda parti som hade lag och ordning högst på agendan under den kaotiska mellankrigstiden, men för dem var det en rent existentiell fråga.
Det var den fråga som kunde ge dem makt.
Är jag bara överdrivet känslosam om jag påpekar det? En snöflinga som lyder Godwins lag? Det kanske cirkulerar PM på varje partikansli med rubriken ”Så utnyttjar du en riksdagshusbrand på bästa sätt”. Det kanske alltid varit så här?
I sånt fall ber jag om ursäkt.
Men jag trodde ”lag och ordning” handlade om att lagar skulle följas – inte kastas ut genom fönstret så fort någon begick ett brott utöver det vanliga.
Just nu kan jag i alla fall inte släppa tanken på att det blixtrade till i Jimmies huvud när han nåddes av nyheten att börsen i Köpenhamn stod i lågor.
Nu. Nu, händer det.
