John Sjögren drar sin lans efter att ha suckat sig igenom nyhetsrapporteringen om att KD-kvinnors ordförande Sarah Havneraas tidigare varit aktiv i ett antal organisationer som är kritiska till abort.

Han är själv abortkritiker, men upplever sig varken högerextrem eller antifeministisk. Hans människosyn är bara ”kristet humanistisk”. Precis som de flesta abortkritikers, menar han. Han skriver att det vore ”klädsamt om båda parter i debatten slutade att demonisera varandra och istället kunde börja utgå från det vi faktiskt har gemensamt: Vi tror på alla människors lika värde, att alla människor har rätt till liv och till sina kroppar.”

Förlåt mig John, men det är ju just detta, att alla människor bör ha rätt till sina liv och egna kroppar. Varje år behöver, enligt Läkare utan gränser, omkring sju miljoner kvinnor vård på grund av osäkra aborter och var sjätte minut dör en kvinna på grund av att hon tvingats till en osäker abort. De som överlever lider ofta av allvarliga konsekvenser som infertilitet eller komplikationer vid framtida graviditeter. Är det ”dogmatiskt” och ”enögt” att undra om dessa kvinnor inte har rätt till sina liv och kroppar?

Att tidigarelägga gränsen för abort kanske verkar harmlöst, kanske till och med i linje med vetenskapen. John Sjögren vill alldeles säkert få dig att tycka så. Att vara abortkritisk i hans värld görs synonymt med att fundera på vad det innebär att vara människa.

Lyssna inte. Abortkritikerna vill skambelägga det ingrepp som har inneburit den största mängd av vunnen frihet för världens kvinnor sen rösträttsreformen. De vill problematisera denna frihet – och låter kvinnorna betala priset.

Deras tyngsta argument är ofta att rätten till två människors liv ställs mot varandra: kvinnans och det ofödda barnets. Och så kan man ju argumentera, om man tycker att reproduktionen – och uppgiften att skydda sig från graviditeter – enbart är kvinnors ansvar. Då kan man enkelt vikta det ofödda barnets liv mot kvinnans – medan mannen i fråga går fri från ansvar.

John Sjögren undrar om vi är mogna nog för ett vuxet samtal om aborten i Sverige. Och säger då samtidigt att den kamp som svenska kvinnor drivit under stora delar av 1900-talet och som kvinnor fortsätter att driva världen över skulle vara barnslig. Eller i alla fall prematur. Jag vill fråga John Sjögren vad som är omoget med att stå upp för ett kvinnoliv. Om det är barnsligt att glädjas åt att kvinnor på grund av just aborträtten har kunnat glädjas åt sex tillsammans med män på mer jämlika villkor.

Jag har själv gjort tre aborter, en av dem var sen. Sjögren vill ge mig dåligt samvete för dem. Han skriver att abortkritik är att öppna för en diskussion om livet. Jag vet ingenting om Jan Sjögrens liv, men jag har aborterna att tacka för mitt.