Ni vet hur det är. Det är måndag. Det är oktober. Det duggregnar. Det känns inte jätteinspirerande att gå till jobbet, men inte heller Lars Norén-ångestladdat (ja, november, jag tittar på dig). Det får bli en lugn dag idag.

Jag häller upp en kopp kaffe. Lirkar fram en kanelbulle ur frysen. Ögnar igenom min digitala morgontidning Dagens Nyheter. Och inser att det är kört. Det blir ingen lugn dag. Jag hinner nätt och jämnt läsa en rubrik innan jag är fly förbannad:

”Hög tid för en klimatallians över höger/vänster-gränsen”.
 
Jag ska börja med att säga att det finns mycket i debattartikeln som jag håller med om. Att det är bråttom att minska klimatgasutsläppen, exempelvis. Jag skulle nog kunna skriva under på i stort sett alla av de femton punkter som lyfts fram – skärpta klimatmål, hårdare beskattning av ohållbara verksamheter, ökat klimatbistånd, och så vidare.

Och jag fattar vad Gudrun Schyman, Anders Wijkman, KG Hammar med flera försöker göra genom att hävda att klimatomställningen inte är en höger-vänster fråga. De vill bygga breda allianser, lägga meningsskillnader åt sidan och gå all in på klimatfrågan. Och visst är den lockande, tanken på att låta förnuftet styra, bortom politikens smutsiga farvatten. Problemet är bara att klimatfrågan inte är en fråga om naturvetenskap eller prismekanismer eller andra förnuftsbaserade förståelsemodeller. Klimatfrågan är i grunden både politisk och existentiell.

Detta betyder inte att klimatallianser i sig är en dum idé. Frågan är snarare vilka vi ska alliera oss med. Tänk om vi i stället för att lansera klimatversionen av Januariavtalet kunde följa Chantal Mouffes uppmaning att forma politiska fronter som stärker, inte underminerar, höger/vänster-gränsen.