Clara Lee Lundberg: Inga björnar och ingen frihet i regimens Iran

Hur kan man göra det osynliga och förbjudna synligt med hjälp av konst?
Det var frågan som vi ställde oss där vi satt i en cirkel på en röd stor matta i ett kulturcenter mitt i centrala Teheran. Tillsammans med en fransk-palestinsk performanceartist, en kurdisk kompositör, en iransk graffittikonstnär och en holländsk skådespelare hade jag, i egenskap av dansare och koreograf, bjudits in att delta i ett multikonstnärligt residens på en iransk kulturfestival. Vi ville hitta sätt att synliggöra de konstnärliga uttryck, idéer och drömmar som mullornas stenhårda regim osynliggör eller tvingar till tystnad. Det var inte en lätt fråga att svara på och ingen sa något på en lång stund. Det enda man hörde var fåglarna och det porlande vattnet i fontänen på den lilla bakgården där vi brukade äta vår lunch.

Jag kom att tänka på det där samtalet när jag nyligen såg den iranska regissören Jafar Panahis senaste film ”No bears”. Som vanligt har han, som inte får lämna Iran och vid flera tillfällen både fängslats och belagts med yrkesförbud, tvingats anpassa hela sitt filmskapande utifrån de begränsningar som den iranska regimen ålägger honom. Och precis som i de tidigare filmerna ”This is not a film” (där Panahi endast kan filma i sitt eget hem på grund av att han satts i husarrest), ”Tre kvinnor” och ”Taxi Teheran” blir regissören själv en slags ofrivillig huvudperson. Det är hans subjektiva, intelligenta och konstnärligt förfinade lösning på de ytterst begränsade förutsättningar han har som filmskapare i Iran.