Rikard Warlenius: Här är den vita fläcken i energidebatten

Elpriserna har stigit till rekordnivåer under 2021, vilket har lett till en polariserad debatt där kärnkraft ställs mot vindkraft och Sveriges behov mot grannländernas. Men en viktig faktor, som nästan helt förbisetts, gäller avregleringen av energimarknaden som genomfördes i bred politisk enighet 1996. Medan de nyliberala privatiseringarna av skolan och äldreomsorgen numera är starkt ifrågasatta har elavregleringen knappast alls hamnat under lupp.

Avregleringen innebar att driften av de regionala elnäten, som är naturliga monopol, upphandlas. Det har förutsägbart lett till att tre jättar – Eon, Fortum och Vattenfall – dominerar och har höjt priserna rejält. Avregleringen innebar också fri konkurrens på elproduktionssidan vilket, lika förutsägbart, har lett till underinvesteringar i elproduktion och därmed högre priser. Den kritiserade volatiliteten är i själva verket en del av designen: priset ska ju variera eftersom det skickar signaler till marknaden. Problemet är bara att el har blivit en basvara, något vi inte enkelt kan avstå ifrån bara för att det är lite dyrare. Inte heller kan investeringsbeslut i mångmiljardklassen grundas på tillfälliga prisrörelser.

El är alltså en bransch som lämpar sig ovanligt dåligt för marknadsstyrning. Att energidebatten trots det är så ljummen kan bero på att de rödgröna, som normalt sett är mest privatiseringskritiska, ställer sitt hopp om en energiomställning till att privata aktörer ska investera massivt i vindkraft. ”Det handlar om att underlätta för en marknadsbaserad klimatomställning”, skrev exempelvis forskare och branschföreträdare som de rödgröna gärna lyssnar på.

De som varit lågmält kritiska till avregleringen är i stället storindustrin och högern, som oroar sig över höga elpriser och bristande tillgång, men som knappast kan gå till storms mot sin annars så omhuldade marknad. Därav tystnaden.