Vi vet nu att det inte räcker att lämna kvar fossila bränslen i marken och avkarbonisera våra ekonomier. Vi har väntat för länge. För att förhindra en uppvärmning över 1,5 grader måste vi också fånga upp en del av den koldioxid som redan finns i atmosfären.

De avgjort mest effektiva metoderna är ”naturbaserade lösningar”, att använda återställandet av levande system som skogar, saltträsk, torvmossar och havsbotten till att utvinna koldioxid från luften och låsa in den, huvudsakligen i träd eller vattendränkt jord och lera. 

För tre år sedan var jag med och startade kampanjen Natural climate solutions (på svenska: naturliga klimatlösningar) för att rikta uppmärksamhet mot den enorma potentialen att undvika klimatkollaps och en sjätte massutrotning genom en massåterhämtning av ekosystem.

Varningarna ignorerades

Det är svårt att se att en klimat­katastrof eller en ekologisk katastrof skulle kunna förhindras utan sådan storskalig återförvildning, men vi varnade för att det inte ska användas som ett substitut till att avkarbonisera det ekonomiska livet, eller för att låta företag kompensera växthusgaser som inte borde ha producerats över huvud taget. Vi fann oss tvungna att släppa ett stort antal partnerorganisationer på grund av deras avtal med kompensationsföretag.

Men våra, och många andras, varningar ignorerades. 

Något som borde vara en stark kraft för något bra har förvandlats till en guldrush bland företagen, som nu handlar med koldioxid­krediter. En koldioxidkredit motsvarar ett ton växthusgaser som anses ha undvikits eller avlägsnats från atmosfären. Under de senaste månaderna har marknaden för dessa krediter exploderat.

Annonsering stoppades

Det finns två befogade användningar av naturbaserade lösningar: avlägsnande av gammal koldioxid från luften och neutralisering av en liten återstod av oundvikliga utsläpp efter att vi avkarboniserat resten av ­ekonomin. 

Men istället används de i stor utsträckning som ett alternativ till effektiva åtgärder. Snarare än att förbinda sig att lämna kvar fossila bränslen i marken, fort­sätter olje- och gasbolag att prospektera nya reserver, samtidigt som de påstår att krediterna de köper har gjort dem ”koldioxid­neutrala”.

Till exempel säger Shells projekt Drive carbon neutral till företag att om de köper bränsle på sina lojalitetskort, så kan de ”oundvikliga” utsläppen från deras fordonsflottor kompenseras ”genom Shells globala portfölj av projekt med naturbaserade lösningar”. De försäkrar kunderna att de, genom att gå med i programmet, ”inte ens måste ändra arbetssätt”. Liknande påståenden från Shell i Nederländerna stoppades av landets kontrollorgan för annonsering.

Kan förvärra skadorna

Det franska företaget Total hoppas utveckla nya oljefält i Republiken Kongo och utanför Surinams kust. Det har försökt rättfärdiga dessa projekt med naturbaserade lösningar: I Surinam genom att ge regeringen pengar för att skydda befintliga skogar, och i Kongo genom att plantera ett savann­område med snabbväxande träd.

Projektet är extremt kontroversiellt. Om borrningen påbörjas kommer den att bidra till att öppna upp en region med extremt rika skogar och våtmarker som är belägna ovanpå den största torv­fyndigheten i tropikerna, vilket utgör ett potentiellt hot mot ett enormt naturligt kollager. Den ovanliga savannmiljö som företaget vill omvandla till planteringar för att producera timmer och biomassa har knappt utforskats av ekologer. Det hyser sannolikt betydligt fler arter än de exotiska träd som oljebolaget vill plantera. Det är också sannolikt att det tillhör lokalbefolkningen, men deras sedvanerätt, vilken inte erkänns i kongolesisk lagstiftning, nämndes inte i Totals pressmeddelande om avtalet. Med andra ord skulle kompensationsprojektet, snarare än att kompensera de skador som orsakas av oljeborrning, kunna förvärra dem.

Redovisning saknas

Det här är inte de enda problemen. I alla sådana fall byts ett extremt stabilt kolförråd – de fossila bränslen som är begravda under geologiska skikt – mot mindre säkra lager: livsmiljöer på jordens yta. Förra året brann ­skogar som användes till före­tagens kompensationer i de skogsbränder som rasade över Nordamerika. I en del fall är det också svårt att bevisa att kompensationspengar har gjort någon verklig skillnad. Till exempel har två av Shells projekt kritiserats för att skogarna de påstår sig försvara kanske inte är hotade. De här projekten förlitar sig ofta på oprövbara kontrafakta: Vad skulle ha hänt om de här pengarna inte spenderats?

Även om det finns internationella standarder för hur koldioxid ska räknas, så finns det ingen redovisning av den moraliska faran med koldioxidkompensation: den falska försäkran som övertygar oss att vi inte behöver förändra vårt sätt att leva. Det finns ingen redovisning av hur företagen använder de här projekten för att rättfärdiga business as usual. Det finns ingen redovisning av hur de använder denna greenwashing för att övertyga regeringar att inte reglera dem. 

Naturbaserade lösningar borde hjälpa oss att undvika systemisk miljökollaps. Istället bidrar de till att påskynda den.

Fem gånger hela Indien

Sedan är det den lilla frågan om mark. Det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket mark på jorden för att absorbera bolagens utsläpp av växthusgaser. Hjälp­organisationen Oxfam uppskattar att mängden mark som skulle krävas för att uppfylla företagens planer för avlägsnande av koldioxid skulle kunna uppgå till fem gånger Indiens storlek – mer än all odlad jord på planeten. Och mycket av marken tillhör med rätta ursprungsfolk och andra lokala befolkningar, som i många fall inte har lämnat sitt samtycke. Den här processen har ett namn: koldioxidkolonialism.

Under klimattoppmötet Cop26 i november förra året, tillkännagav regeringen för den malaysiska delstaten Sabah ett avtal om koldioxidkrediter med utländska företag, vilket omfattade häpnadsväckande två miljoner hektar skog. Ursprungsfolk säger att de inte visste något om det.

I Skottland spenderar Shell fem miljoner pund (62 miljoner kronor) på att utvidga Glengarry­skogen. Skottland behöver fler träd, men de behöver också en mycket bättre fördelning av mark. När storbolag och finansiärer tränger sig in på den här marknaden stiger markpriserna så snabbt att lokalborna, varav några skulle vilja driva sina egna återförvildnings- och återbeskognings­projekt, stängs ute.

Vem kan förvalta ekosystem?

En bättre strategi skulle vara att spendera pengar på att ­förstärka markrättigheterna hos ursprungsfolken, vilka tenderar vara de mest effektiva förvaltarna av ekosystem och den koldioxid de innehåller. De samhällen som inte äger mark borde få pengar för att köpa tillbaka den och ­återställa förlorade livsmiljöer. Men inga av dessa projekt bör ­räknas mot de fossila bränslen som vi ska lämna kvar i marken.

Ja, vi måste återställa livet på jorden. 

Ja, vi måste fånga upp så ­mycket koldioxid vi kan. 

Men vi får inte låta detta ­viktiga verktyg vändas mot oss.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.