Martin Aagård: EU:s feghet mot Turkiet handlar om vår invandringspolitik

Några kilometer från fängelset i Istanbul där Joakim Medin sitter inlåst – åtalad för påhittade terrorbrott och för att på något oklart sätt ha förolämpat president Erdogan – ligger ett annat, mindre fängelse.

”Delivery center back Selimpasa foreigners” som det på bästa AI-engelska kallas på Google maps är ett skraltigt femvåningshus utslängt på en åker. Men även om det kanske inte ser så mycket ut för världen, borde det ändå intressera alla svenskar som rasar över Joakim Medins öde, eftersom det betalats med våra skattepengar. 

Det kunde sajten Politico avslöja när de i höstas berättade att EU numera betalar stora summor för att Turkiet ska deportera flyktingar till Syrien och Afghanistan.

Den slitna byggnaden i stadsdelen Siliviri i Istanbul är ett av 30 ”removal centres” som antingen byggts från grunden eller renoverats, utrustats och fått sin personal och ledning finansierad av EU.

Sen 2016 har EU pumpat in runt 11 miljarder euro i den turkiska, statliga ekonomin. Av ett enda skäl – att de ska hålla flyktingar från Syrien, Afrika och Afghanistan borta från Europas gränser. Ett samarbete som EU beskrivit som den största ”humanitära insatsen” i EU:s historia. Perversare sätt att använda ordet ”humanitär” får man leta efter.

Den växande högernationalismen i Europa, som till varje pris vill stoppa invandringen, har inte haft några problem med att växla sina kostnader för flyktingmottagande mot ännu högre kostnader för flyktingbortmotande. 

Och Turkiet insåg att det inte bara fanns en möjlighet att tjäna pengar på européernas hyckleri – det var en väg att skaffa sig ett helt nytt, internationellt inflytande.

Från början handlade det om att behålla flyktingarna i Turkiet, men i takt med att den inhemska rasismen mot syrierna började växa har Turkiet tröttnat på arrangemanget och numera används pengarna från EU allt mer till att deportera flyktingarna tillbaka de krigszoner de kommer från. 

Resultatet blev att kritiken mot de usla mänskliga rättigheterna i Turkiet minskade. Under den svenska Nato-processen krympte den till en liten rännil.

Och nu, när Europa dessutom har insett att man inte länge kan lita på sina gamla allierade USA, utan måste trygga sin säkerhet på andra sätt har den i princip upphört. 

När USA i bästa fall gömmer sig bakom Atlanten och i allra värsta fall ingår någon sorts allians med Ryssland, har Turkiet blivit det land som ska trygga Europas säkerhet. Det är den Nato-stat som har den näst största armén och dessutom en stor och billig vapentillverkning. 

När den turkiske oppositionsledaren Ekrem Imamoglu nyligen fängslades skrev han själv i New York times att tystnaden från de europeiska regeringarna var ”öronbedövande”. 

Europa har fått en ny överbefälhavare, och han heter Recep Tayyip Erdogan. 

Vi ska inte betala för turkiska fängelser när Erdogan väljer att sätta våra journalister i dem

Fängslandet av Joakim Medin är ytterligare ett bevis på hur maktfullkomlig han och hans statsapparat för tillfället känner sig. Utan att blinka anser de sig kunna kontrollera vem som skriver, och vad de skriver om Turkiet. Oavsett var de kommer ifrån och var de publicerat sina granskningar. På kort tid har Turkiet blivit ett akut hot mot både vår yttrandefrihet och vår suveränitet.

Men det är dags för Europa att inse att det är vi och inga andra som har makten att punktera Turkiets nya inflytande.

Vi ska inte betala för turkiska fängelser när Erdogan väljer att sätta våra journalister i dem.

Om vi normaliserade vår extrema invandringspolitik skulle vi snabbt vrida Erdogans främsta påverkansmedel ur händerna på honom. Det skulle dessutom hindra vår krympande befolkning från att dö ut, ge oss den arbetskraft vi så desperat behöver och rädda livet på många skyddssökande människor.

Den invandringshatande högernationalismen är, och har alltid varit, det enskilt största säkerhetshotet mot det fria och öppna Sverige vi växte upp i.