I veckan tvingades vi se vår tidigare Justitiekansler Göran Lambertz sitta och njutskratta åt sitt eget ”kladdande” i livesänd tv, efter att en våldtäktsutredning mot honom lagts ned. Inslaget belyste med all önskvärd tydlighet att till och med toppjurister saknar kunskap om, alternativt ignorerar formuleringarna i, Diskrimineringslagen. Däri ingår brottet sexuella trakasserier: ett uppträdande av sexuell natur som kränker någons värdighet. Det kan till exempel röra sig om oönskade fysiska handlingar, som att greppa tag om någons bröst eller lår, eller om verbala trakasserier, som att kommentera en kollegas kropp och vad man vill göra med den. Sexuellt ofredande blir rubriceringen när brottet sker utanför skola eller arbetsplats, där diskrimineringslagen tillämpas. Straffet är böter eller fängelse i upp till två år.
I boken ”Gärningsmannen är polis. Om trakasserier och tystnadskultur inom svensk polis” (mars 2021) har jag och min medförfattare Kerstin Dejemyr granskat hundratals sexbrottsutredningar där den misstänkte förövaren är polis. En absolut majoritet av dessa läggs ned. Så illa är det när ”vanliga” män begår sexualbrott, och så illa är det alltså när det handlar om gärningsmän som till vardags har i uppdrag att upprätthålla lagen. Det sista landets kvinnor behöver är en backlash som ytterligare trivialiserar den lågintensiva terror som är sexuella trakasserier. Metoo-rörelsen synliggjorde omfattningen av brottet – ”me too”, “jag har också utsatts”, ekade över världen – och arbetet som kvarstår är gigantiskt. 60 procent av unga svenska kvinnor mellan 14 och 30 år har utsatts för sexuella trakasserier en eller flera gånger, enligt MUCF:s senaste undersökning från december 2020.
Göran Lambertz beredvilliga erkännanden under den livesända pressträffen i veckan om hur fysiskt närgången han är mot kvinnor, även de som säger nej (!), är därför mycket anmärkningsvärda så här tre år efter #metoo. Lambertz pratade återigen om sitt beteende i fredags (Expressen 26/3):