Jenny Aschenbrenner: Är detta sista bastionen för snusket inom scenkonsten?

I snart fyra år har svenskt scenkonstliv rannsakats och omstartat. Metoo-hösten 2017 rev upp så djupa sår att det blivit omöjligt att göra som man brukat: skriva några policy-dokument och sedan gå vidare som vanligt. De flesta stora teatrar har genomfört stora förändringar. Men Kungliga baletten inleder tiden av nyvunnen frihet efter covidnedstängningen med en skandal helt i linje med allt det unkna som scenkonstens institutioner nu förväntas ha lämnat bakom sig.

En smygtagen nakenbild, ett illvilligt eller aningslöst delande av den – i sig ett graverande bevis på att någon seriös jämställdhetsprocess absolut inte sipprat ned till varje anställd inom baletten.

Dessutom en fullständig brist på respekt för den drabbade från ledningen. Och det är nog det värsta - att en arbetsplats tillåts vara otrygg för somliga, för att andra  ska kunna ta sig sina friheter. En kultur som fått frodas alldeles för länge. Många dansare vittnar i Dagens Nyheters granskning om att det förekommit flera fall av trakasserier och att dansare skräms till tystnad.

Det är heller ingen nyhet för Kungliga Operans ledning att en osund kultur av strikt disciplin parad med genikult, vilandes på en grund av ojämställdhet, kokats ihop till en giftig soppa som förgiftat balettkompaniets arbetsklimat i åratal. 2010 anklagades dåvarande balettchef Marc Ribaud för sexuella trakasserier, dåvarande operachef och nuvarande vd, Birgitta Svendén, hade redan för elva år sedan anledning att gå till botten med hur arbetsklimatet såg ut i hennes operahus.

Dansvärldens metoo-upprop, #tystdansa, samlade hundratals vittnesmål om sexuella trakasserier. Att det ändå ser likadant ut på en av våra nationalscener, att det fortsätter att strömma tomma ord från ledningsrummen och att en rädsla för repressalier fortsätter att tysta de utsatta, det är skamligt.