”Vissa hade inte en aning om vad de hade för träd på gårdsplanen”

– Ett vårdträd är ett träd som bonden eller torparen planterade nära bostadshuset. Det handlade om folktro: så länge som bonden och hans husfolk vårdade och värnade om trädet så vårdade och värnade trädet om gården med sitt husfolk, säger Eva Carlsson Werle som har skrivit boken ”Vårdträdens visdom” som gavs ut i slutet av förra året.

Det gamla bondesamhällets skyddsmekanismer i tider av nöd var svaga.

Hon är kultur- och religionshistoriker och under flera år åkte hon och maken Dag Werle – regissör, skådespelare och dansare – runt i Sverige för att dokumentera olika vårdträd. Resultatet blev en bok om dessa jättar som en gång i tiden spelade en viktig roll i människors vardagstro.

– Det gamla bondesamhällets skyddsmekanismer i tider av nöd var svaga. Det fanns varken mediciner eller socialförsäkringar. Man sökte istället hjälp av yttre makter, bland annat genom vårdträdet.

Hällde öl över rötterna

Ordet ”vård” i vårdträd syftar inte – till skillnad från idag — på omvårdnad så som i ordet sjukvård, utan är en synonym till ”väktare”, ”att värna” eller ”ha ansvar för”. Ett vårdträd utgjorde alltså ett skydd och en försäkring för att livet skulle behandla en väl. Således kunde gårdsinvånare i trångmål vända sig till trädet för hjälp och stöd, och i vissa trakter var det vanligt att kvinnor inför sin första förlossning offrade till det för en lätt nedkomst.

Vanliga offer var mjölk och öl som man hällde över trädets rötter. Den som skadade vårdträdet kunde, enligt folktron, råka ut för att något av boskapen dog eller att hustrun eller barnen gjorde det. Personen kunde även själv drabbas av sjukdom. Det finns många vittnesmål av typen ”han högg ner trädet. Samma höst brann gården ner”.

Det är oklart var traditionen med vårdträd kommer ifrån, men Eva Carlsson Werle tror att den härstammar från forntiden och tron på Yggdrasil som var asagudarnas världsträd.

– Den dag Yggdrasil faller rämnar hela världen. Tankegången stämmer väl in på folktron om vårdträdet.

Ofta stod trädet i ensamt majestät på gårdsplanen.

Det vanligaste vårdträdet var ett lövträd, till exempel lind, kastanj, ask eller ek. Längre söderut förekom även bok och längre norrut tall och gran. Majoriteten av vårdträden finns dock i den sydligare delen av landet.

– Man ville ha ett stort och vitt växande lövträd. Ofta stod trädet i ensamt majestät på gårdsplanen, säger Eva Carlsson Werle.

Av de träd som finns kvar idag planterades majoriteten på 1800-talet eller under tidigt 1900-tal. Några gånger snubblade Eva Carlsson Werle dock över träd som var betydligt äldre, till exempel en enorm skogslind på Torsön i Vänern vars stam hade en omkrets på över sju meter. Det är oklart när trädet planterades, men med tanke på omkretsen och att gården har anor från 1500-talet gissar hon att det är minst 300 år gammalt.

Idag mer prydnad än hjälp

För boken har Eva Carlsson Werle och Dag Werle dokumenterat över hundra träd. De hyrde helt enkelt en bil på somrarna och kört runt och letade.

– Vi har dels kollat på kartan och spanat, dels har vi fått fråga oss fram, säger Eva Carlsson Werle.

Arbetet har varit tidskrävande med långa perioder på vägarna, men i gengäld har de fått se stora delar av Sverige och även skaffat sig många nya vänner.

– Ibland var de som bodde där nyinflyttade och hade inte en aning om vad de hade för träd på gårdsplanen, medan andra visste precis vad det handlade om och vem som hade planterat det, säger Eva Carlsson Werle.

– Du har ju varit jätteduktig på att gå runt och knacka på, inflikar Dag Werle.

– De flesta har varit intresserade och glada över vårt intresse. Vi har bara stött på en enda arg person. Där var det tydligt att vi inte var välkomna, säger Eva Carlsson Werle.

De ägare av vårdträd som Eva Carlsson Werle pratade med hade olika relationer till dem. Vissa tänkte knappt på att de fanns medan andra, främst de som hade koll på trädets historia, hade en starkare relation till träden. Ingen var dock av trosföreställningen att trädet värnade gården. Denna sekulariserade syn är inte ny. I folkminnesarkivens uppteckningar framgår hur de gamla trosföreställningarna börjar att svikta redan under tidigt 1900-tal.

Det var som en kniv i hjärtat.

– Från att ha utgjort en garant för gårdens lycka och välgång har vårdträdet blivit till en prydnad. Den gamla folktron är död och idag tror förstås ingen människa att träd är magiska, säger hon.

Dag Werle ger ett exempel:

– Vi upplevde en tragisk sak i Värmland. Vi hade precis besökt en kvinna som berättade väldigt levande om sitt träd och träffade därefter en man som arbetade med att avverka skog. Han sa ”träd betyder ingenting, de är inte levande”. Det var som en kniv i hjärtat.

”Påminner om vikten att förvalta”

Dag Werle anser att denna distanserade relation till både vårdträd och naturen i stort beror på vår minskade kontakt med naturen. Han får medhåll av hustrun som berättar att det i samband med jakt förr i tiden var vanligt att skänka det första djur man fällde till skogsrået för att hålla sig väl med henne. Utan hennes välvilja fick man ingen fångst.

– Så var det väldigt långt fram i tiden. Idag har vi helt bytt förhållningssätt. Idag anser vi att vi äger naturen, att den är till för oss, säger hon.

Eva Carlsson Werle hoppas att boken kan bidra till att vi blir bättre på att värna om de vårdträd som finns kvar.

– Jag uppskattar alla som tar hand om sitt vårdträd. Även om man inte längre tror på deras magiska kraft är det en fin tradition. Det finns också visdom i folktron om vårdträd. Den handlar om vikten att förvalta och underhålla, något som vi behöver påminna oss om i vår tid, säger hon.