Vebjørn Bjelland Berg har precis avslutat ett tolvtimmarspass på det boende för personer med psykiska funktionsnedsättningar där han arbetar. Trots tröttheten låter han samlad när han berättar om året som gått sedan hungerstrejken.

Senast Dagens ETC intervjuade honom låg han avmagrad på marken utanför det norska parlamentet och matvägrade i protest mot den norska regeringens olje- och gaspolitik. Läkarna varnade för att en så lång fasta med bara vatten, salter och vissa vitaminer kunde ge bestående hälsoeffekter. 

Jag är medveten om att det började bli farligt mot slutet.

Vebjørn Bjelland Berg gick ned 23 kilo under den 40 dagar långa hungerstrejken – motsvarande ungefär en fjärdedel av sin kroppsvikt. 

– Jag är medveten om att det började bli farligt mot slutet. Men det verkar som att min kropp tålde det. De första månaderna efteråt kände jag mig väldigt utmattad. Men nu har jag återhämtat mig helt och inte fått några bestående men, säger han.

”Kändes meningsfullt”

När han blickar tillbaka på protestaktionen är det med en övervägande positiv känsla. Trots att han var fysiskt trött, behövde vila mycket och röra sig och tala långsamt kände han en stark drivkraft. 

– Det kändes meningsfullt och väldigt rätt. Sant och äkta på nåt sätt.

Vebjørn Bjelland Berg fick stor uppmärksamhet för sin klimatstrejk, både i och utanför Norge. 

Även om han inte nådde sitt mål – att få sitt hemland att fasa ut olje- och gasproduktionen – är han nöjd med att ha gjort det han kunnat. Han hade egentligen inga större illusioner om att kunna förändra den norska oljeindustrin, förklarar han. 

Vebjørn Bjelland Berg upplever också att politiken i dag är mindre mottaglig för folkliga protester än den var under 1970- och 80-talen. Nu väger ofta ekonomiska och geopolitiska hänsyn tyngre, resonerar han, vilket gör det svårare för gräsrotsrörelser att få genomslag. 

Däremot tror han att aktionen kan ha inspirerat andra och bidragit till att hålla liv i en tradition av folkligt motstånd. 

– Jag tror det är rätt att agera, även om det inte får synliga resultat. För det kommer en tid efter denna. Det vi gör nu är att så fröna till en tid då förändringar kommer att vara möjliga. Systemen är så pass sårbara att förändringar förr eller senare kommer att ske.

Han har också fått höra att hungerstrejken – i kombination med klimatnätverket Extinction rebellions protester – kan ha bidragit till att det norska miljöpartiet för första gången tog sig över fyraprocentsspärren. 

– Med tanke på att media och de stora partierna nästan helt ignorerade klimatkrisen under valrörelsen kan det ha spelat viss roll, eftersom det fanns ett folkligt tryck att diskutera klimatet och oljeindustrin, säger han.

Cyklar till Frankrike för att gå i kloster

Sedan valet har Vebjørn Bjelland Berg haft det betydligt lugnare och fokuserat på att återhämta sig och umgås med familjen i Stavanger. Han har också fattat ett beslut som innebär en stor förändring i livet: att gå i kloster. Efter sommaren planerar han att cykla till Frankrike där han ska bo på ett zenbuddhistiskt kloster på obestämd tid. 

Det är lite skillnad på att vara munk och klimataktivist, hur kom du fram till att du skulle ta det steget? 

– Ja, det är två olika sätt att svara på den kris vi befinner oss i. Men för mig är de egentligen två sidor av samma mynt. Jag tror att vi behöver båda. Vi behöver mer lugn men också en bättre förmåga att lyssna – på varandra, oss själva och på den natur vi är en del av. 

Att kämpa för en sak och ha en strategi för att åstadkomma politisk förändring kan fylla en funktion, resonerar han. Men om vi bara gör det – utan att samtidigt utveckla vår förmåga att lyssna och förstå andra människor – riskerar vi att köra fast, tror han. 

– Just den förmågan till förståelse är något som jag tror att de är bra på i klostret därnere. 

Fram till dess att det är dags att cykla till Frankrike fortsätter Vebjørn Bjelland Berg sin aktivism. Nyligen deltog han i en 70 kilometer lång marsch från Eidsvoll – där Norges grundlag antogs 1814 till stortinget i Oslo – tillsammans med organisationen Folk mot fossilmakta. 

Syftet var att sätta press på regeringen att ge allmänheten större inflytande över den norska oljefonden – en av världens största statliga pensionsfonder som förvaltar Norges intäkter från olje- och gasindustrin.

– Vi vill ha ett folkråd som har verkligt inflytande över fonden, som är kopplad till enorma investeringar i fossila bränslen, kränkningar av mänskliga rättigheter och investeringar med kopplingar till Israel.

”Besviken på Norge”

I skuggan av krigen i Ukraina och Mellanöstern har den norska regeringen beslutat att öppna nya områden för prospektering av olja och gas. Totalt ska 70 områden i Barents hav, Norska havet och Nordsjön undersökas. 

Jag tycker det är sorgligt att mitt eget land agerar mer utifrån rädsla och girighet än utifrån hoppet om en levande och rättvis värld.

Norge är idag Västeuropas största olje- och gasexportör och står för omkring 30 procent av fossila bränslen som används i EU och Storbritannien. Samtidigt försöker norska politiker, tjänstemän och lobbyister få EU att häva det förbud mot ny olje- och gasutvinning i Arktis som infördes 2021, rapporterar Bloomberg.

Vebjørn Bjelland Berg säger att han är besviken över utvecklingen.

– Jag tycker det är sorgligt att mitt eget land agerar mer utifrån rädsla och girighet än utifrån hoppet om en levande och rättvis värld.

Rädslan handlar, enligt honom, om geopolitik och säkerhetspolitiska argument – föreställningen att Europa måste skydda sig mot Ryssland och säkra sin energiförsörjning. Även om rädslan är förståelig och i någon mån rimlig riskerar konflikten snarare att fördjupas genom att fortsätta bygga upp militär, ekonomisk och materiell makt, tror han. 

– Det är en kapplöpning mot botten. Samtidigt finns det giriga krafter i det norska systemet som utnyttjar situationen och tjänar stora pengar på den. Oljeindustrin har starka anhängare i stora delar av det norska samhället, inte minst inom de etablerade politiska partierna.

Han anser att både den norska opinionen och avsaknaden av en stark motståndskultur gör att girigheten vinner mark.

– Jag ser inte att det kommer att förändras i år eller nästa år. Men historien visar att människor har kämpat i årtionden och århundraden för förändringar som vid tiden framstod som omöjliga. Medborgarrättsrörelsen med Martin Luther King och avkoloniseringsrörelserna är två exempel.

”Människor behöver göra motstånd”

När det gäller den svenska klimatpolitiken och det kommande riksdagsvalet ser han tendenser som påminner om utvecklingen i Norge. 

– Hållbarhet har börjat framställas som en sorts lyx, särskilt i skuggan av krig och energikris. Men det är inte en lyx, det är oumbärligt. Om vi inte lär oss att leva i balans med den natur vi är en del av under de kommande decennierna och århundradena, är det kört för oss. Där har Sverige ett stort ansvar, som ett rikt land med hög kunskapsnivå.

Skulle du rekommendera svenskar att hungerstrejka för att sätta klimatfrågan högre på dagordningen inför valet? 

– Människor behöver göra motstånd och vara villiga att göra personliga uppoffringar. Men jag kan inte uppmana någon att hungerstrejka, det måste vara ett eget beslut. Det är en extremt allvarlig form av protest, och den som väljer att göra det måste vara helt medveten om vad det innebär.

Vebjørn Bjelland Bergs kusin, den fyra år äldre Andreas Bjelland Eriksen, är Norges klimatminister. De växte upp nära varandra och överlevde terrorattentatet på Utøya tillsammans. 

Vebjørn Bjelland Berg har tidigare beskrivit honom som en bror men under senare år har deras liv tagit olika riktningar. För ett år sedan sa Vebjørn Bjelland Berg att han upplevde att hans kusin bidrog till att ge oljeindustrin en grön stämpel. Och under hungerstrejken var det tyst från kusinens håll.

Tidigare i år fick de dock möjlighet att prata med varandra under en annan kusins bröllop. 

– Jag sa till honom att min avsikt först och främst är att vara hans vän, oavsett vad han väljer att göra de kommande decennierna och oavsett hur han förhåller sig till det jag gjorde förra året. Men jag ville också vara ärlig och sa att det gör ont att se hur han väljer att agera i världen. Både som politiker och som min kusin. 

Vad svarade han?

– Han sa inte så mycket. Men det kändes som att han lyssnade.  Även om jag är ledsen över några av de val han gjort ser jag honom som en vän. Och jag vet att det finns mycket kärlek mellan oss. Det känner jag. 

Hur ser du på framtiden?

– Jag vet inte om mänskligheten kommer att klara sig igenom de kommande århundraden. Men det finns en chans att vi gör det. Överallt i världen finns människor som vill lägga all sin energi på att bygga fred och en levande framtid.