Jag vet ju att det inte är bra att vara bitter, men jag tror att om man inte lever ut sin bitterhet så blir man förträngt bitter och det är mycket värre. Det finns en jävla massa förträngd bitterhet i min åldrande generation.
Det är som med skuld, en helvetes massa förträngd skuld. I det här jävla samhället.
Man måste leva ut såna saker om man ska kunna gå vidare.
Men jag tänker inte psykologisera mer i den här artikeln.
Jag har en viktigare mission.
Jag tänker skriva om att jag sitter i södra Norrlands kustland och är lite chockad. Folk hatar vindkraft här. Inte alla, många jublar ju över den utlovade gröna industrialiseringen, alla arbetstillfällen, men folk som bor lite i utkanten, folk i byarna längs Ångermanälven. Folk som jag gillar.
Hur kunde det bli så? Jag vet flera som gick in som andelsägare i vindkraftskooperativ för 20 år sen. Nu sitter dom här, bittra. Den norrländska bitterheten har sina orsaker. Min bitterhet också. Jag och min familj köpte andelar i ett vindkraftskooperativ på Gotland, dom kallade det för aktier av nån anledning, det var lite oroande. Maud Olofsson utlovade i tv skattelättnader för vindkraftskooperativ så det var många som hakade på.
Nu blev det ju inga skattelättnader, och när Olofsson ställdes till svars i riksdagen så mörkade hon och skickade fram finansminister Anders Borg som högaktningsfullt deklarerade att han sket väl i vindkraftskooperativen och sen var det bra med det.
Alla sålde sina andelar fort som fan, utom vi, och nu har vi nåt märkligt förhållande med nåt obegripligt stort bolag som tagit över, jag orkar inte sätta mej in i hur det gått till.
Olofsson mår bra och är numera styrelseledamot i Arise som kommer bygga 260 meter höga vindkraftverk på bergsryggarna i Ådalen. Med stålar från Nasdaq-börsen. Elen som produceras kan säljas på långtidskontrakt till stora elförbrukare som Facebook och Amazon. Som i sin tur kan sälja vidare med profit så att vinsten hamnar där den beskattas lägst. Om den överhuvudtaget beskattas. Bolagen ifråga betalar dessutom nästan ingen elskatt i Sverige, bara 0,6 öre/kWh. Jämför detta med 26-36 för oss andra.
Bitterheten ja.
Vi har en jävla massa att tacka miljömupparna för. Att DDT, bly och hormoslyr långsamt försvinner ur våra ekossystem och kroppar. Att ozonhålet inte blev större än vad det blev, det blev inte så många som hann dö av malignt melanom innan freoner förbjöds. Tack vare milljörörelsens kamp. Och så vidare.
I 50 års tid har miljörörelsen slagits för solenergi och vindkraft. Under spott och hån, under en storm av desinformation från oljelobbyn.
Och nu, när det blivit uppenbart för alla att att miljörörelsen hade rätt och sol och vind blivit det överlägset billigaste energislaget, kommer The Big Guys in och är plötsligt asgröna och tar fram sina överlägset mäktiga plånböcker. Och förstör allting.
Vi hade en vision när vi gick med i vindkraftskooperativ, när vi skaffade solceller över hela taket och på hönshuset. Ett decentraliserat system där alla som hade möjlighet till det producerade solel på sina tak, att man tillsammans investerade i vindsnurror som man ägde tillsammans. Så skulle ett nät av producenter och konsumenter vävas ihop till ett motståndskraftigt och framför allt demokratiskt elsystem som inte belastade klimatet byggas.
Bara en sån sak som sårbarhet för terror och krig skulle i princip försvinna. Några få kärnkraftverk kan du lätt slå ut, hundratusentals småproducenter skulle vara i princip omöjligt att släcka. Och – vi skulle göra oss oberoende av elbolagen.
Så klart Olofsson och hennes polare i bolagsstyrelserna ville stoppa det.
Nu kör Nasdaq-folket sitt eget vilda västern häruppe, allt under den gröna energins stolta flagga.
Lokal natur, lokala människor körs över. Det byggs upp en jävligt förbannad opinion mot vindkraft.
Kanske är det för få människor häruppe för att det ska spela nån roll.
När vi sitter där och snackar och jag ändå framför mina synpunkter, att vi måste ju ställa om hela energiförsörjningen on inte förr så åtminstone nu, så får jag höra nåt som täpper till truten på mej.
Sverige har byggt sin rikedom på malmen och skogen. Man har ödelagt älvdalarna med vattenkraftsfördämningar och modernt skogsbruk, man har berikat världen med malm som blivit Kruppstål och kullager. Enorma tillgångar har konsekvent slussats söderut. Och i Stockholm har vi mage att tala om det bidragsberoende Norrland.
”Man har tagit malmen, vattenkraften, skogen. Man har tagit våra färdigutbildade barn.
Efter gymnasiet så har alla flyttat söderut, kommunen har bekostat tolv års utbildning som sen kapitaliseras i södern”, säjer dom, och:
”Nu ska ni ta motvinden också.”
Bitter norrländsk humor, där självironin lyser upp det trista faktum att dom har fan rätt.
Det här ställer moderaternas gnäll om vindkraftsparker fem mil utanför Stockholms skärgård i ett ännu grällare rättviseperspektiv. Det enormt energikrävande och energislösande Stockholm ska alltså inte betala ett skit för att rädda ett någorlunda fungerande samhälle, medan befolkningen i Norrland än en gång ska få betala.
Jag tror vi i storstäderna måste förstå det hat som gror. Och hur lätt det kommer att vara för dom blåbruna att komma in på protestmötena och börja plädera för sin totalt orealistiska och livsfarliga kärnkraft. Vi kan inte slå oss till ro och tro att dom här jättebolagen kommer att rädda oss, många av dom är dessutom gamla oljebolag som fram tills igår motarbetade förnybara alternativ.
Framtiden hänger på oss.
Vi måste fortsätta att organisera oss, bygga nätverk underifrån.
Både elektriska och sociala.
