– De nationella, och även internationella, målen för avfallshantering har till allt större del börjat handla om att vi ska minska avfallsmängden. Alla kommuner skriver avfallsplaner som nu handlar allt mer om att sätta mål för att minska avfallsmängderna, men det finns lite förvirring kring hur vi ska göra för att hantera det.

Många kommuner har börjat, om än försiktigt, säger Bissmont. Men andra är lite ställda.

– Traditionellt är avfallshantering någonting mycket tekniskt, men nu börjar vi plötsligt prata om konsumtionsfrågor. Vi hamnar i någonting väldigt nytt och som känns svårt och förvirrande. Det är lite min utgångspunkt, hur hanterar vi de frågorna?

”Mycket komplext”

Mimmi Bissmont ville snarare veta mer om hur man kan kommunicera med kommunernas invånare kring deras avfallsvanor, vad kommunerna kan göra och vad de inte kan göra. Hennes avhandling innefattar två studier, där den första handlade om att prata med människor som inte är speciellt intresserade av att förebygga avfall kring hur de tänker.

– I avfallsbranschen tänker vi mest att folk slänger saker, hur får vi dem att slänga mindre? Men det är mycket mer komplext än så, det är väldigt mycket saker som folk inte slänger. Mycket sparas, annat skänks till nära och kära, annat lagas, fixas, säljs på Blocket, doneras till välgörenhetsorganisationer. I de här människornas berättelser hittade jag en underberättelse som säger att folk vill inte kasta det som har någon form av värde.

Värdet som de såg i saker var i regel antingen ekonomiskt, en bil slänger man till exempel inte om den kan säljas, eller känslomässigt, vilket ofta gör att personen sparar någonting eller skänker till en närstående, eller ett användarvärde, men vill inte gärna slänga en gammal servis eller böcker.

– Så länge man som ägare av en sak känner att det finns något av de tre värdena vill man inte slänga den.

Svårt vara köpfri

Den andra delen i studien handlade om att intervjua folk som aktivt försöker minimera sitt avfall och undersöka vad det finns för möjligheter och hinder att göra det.

– Det handlar både om infrastruktur – var kan jag köpa förpackningsfri mat eller reparerbar elektronik – och normer. De bloggare jag har studerat börjar sin resa med en köpfri period och känner att det är mycket svårare än de kunde tänka sig. Det finns så mycket frestelser, budskap och normer kring att konsumera och shoppa.

Vad kan vi lära oss av dem?

– Mycket. Just de jag har studerat har också lyckats behålla någon sorts vanlig livsstil där de jobbar, bor i lägenhet och vill klä sig snyggt. De hittar handlingsmöjligheter inom samhällets strukturer och är även modiga nog att gå emot normer och mainstream.