BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Trump är alla storbolagsludditers drömpresident: mannen som ska låta dem krama ur sina olje- och kolreserver till sista öret innan de hinner bli värdelösa. De behöver honom därför att de har lämnats åt sitt öde av vetenskapen, tekniken och människornas krav på en trygg och stabil värld. Eftersom de aldrig kan vinna i rent spel står deras sista hopp till en regering som riggar tävlingen.
För detta ändamål har Trump till sin regering utnämnt några av de ansvariga för ett brott som inte begåtts mot vissa länder eller grupper, utan mot alla människor.
Av ny forskning kan man dra slutsatsen att om det inte vidtas drastiska åtgärder av den typ som Parisavtalet målar upp, så kommer isminskningen enbart i Antarktis att kunna höja havsnivån med en meter under det här århundradet, och med 15 meter under kommande århundraden. Om man lägger ihop det med issmältningen på Grönland och havsvattnets värmeexpansion, så inser man att ett stort antal världsstäders existens är i fara.
Klimatstörningen i viktiga jordbrukszoner – i Nord- och Centralamerika, i Mellanöstern, i Afrika och en stor del av Asien – utgör ett säkerhetshot som kan växa sig ojämförligt större än alla andra. Inbördeskriget i Syrien verkar vara en försmak av hur den globala framtiden kan se ut om man inte fattar kraftfulla politiska beslut.
Om riskerna blir verklighet handlar det inte om förändringar som vi kommer att kunna anpassa oss till. Kriserna kommer att vara större än vår kapacitet att åtgärda dem. De kan medföra en snabb och radikal förenkling av samhället – för att säga det rakt ut: slutet på civilisationer och slutet för många av de människor som lever i dem. Om detta händer kommer det att vara det största brott som någonsin begåtts. Och bland medlemmarna i Trumps föreslagna regering finns några av de främsta förövarna.
I sina karriärer fram till nu har de kämpat för fossilbränsleindustrin och kämpat mot åtgärder som syftat till att förhindra ett klimatsammanbrott. De verkar ha tagit hänsyn till ett fåtal ytterst rika människors behov att skydda sina dåraktiga investeringar i några år till, vägt det mot de gynnsamma klimatförhållanden som gjort det möjligt för mänskligheten att blomstra, och kommit fram till att de dåraktiga investeringarna var viktigare.
Genom att utnämna Rex Tillerson, vd för oljebolaget ExxonMobil, till utrikesminister ger Trump inte bara fossilekonomin visshet om att den står hans hjärta närmast. Han skänker också trygghet åt en annan anhängare: Vladimir Putin. Det var Tillerson som förhandlade fram affären – värd 4,5 miljarder kronor – mellan Exxon och det ryska statsägda bolaget Rosneft om att exploatera oljereserver i Arktis. För det fick han den ryska utmärkelsen Vänskapens orden av Putin.
Affären stoppades av sanktionerna som USA införde efter Rysslands invasion i Ukraina. De sanktionerna har inte skuggan av en chans att i sin nuvarande form överleva en Trumpregering. Om det stämmer att Ryssland blandade sig i USA-valet så kommer landet att bli rikligt belönat när affären blir av.
Trumps nomineringar till energiminister och inrikesminister är båda klimatförnekare som – liksom av en händelse – länge har sponsrats av fossilbränsleindustrin. Hans förslag till justitieminister, senator Jeff Sessions, ska ha underlåtit att redovisa att han arrenderar ut mark till ett oljebolag.
Scott Pruitt, som nominerats till chef för miljövårdsverket EPA, har under större delen av sin karriär kampanjat mot… EPA. Som chefsåklagare i delstaten Oklahoma inledde han 14 rättsprocesser mot EPA, bland annat för att kullkasta myndighetens plan för ren energi (Clean power plan), begränsningar på hur mycket kvicksilver och andra tungmetaller som kolkraftverk fick släppa ut, och skydd för dricksvattenreserver och djurliv. I 13 av processerna ska en del av parterna ha varit företag som bidragit med pengar till hans kampanjkassa eller till kampanjkommittéer med koppling till honom.
Trumps nomineringar speglar vad jag kallar Föroreningsparadoxen. Ju mer ett företag förorenar, desto mer pengar måste det spendera på politiken för att försäkra sig om att inte bli ihjälreglerat. Därför domineras kampanjfinansieringen av smutsiga företag, som därigenom får störst inflytande och tränger undan sina renare rivaler. Trumps regering är packad med människor som har smuts att tacka för sina politiska karriärer.
En gång i tiden var det möjligt att – med rätta eller ej – hävda att utvecklingen av fossila bränslereserver var till större nytta än skada för mänskligheten. Men idag när en mer raffinerad klimatforskning presenterar riskerna utan omskrivning, och kostnaderna för ren teknik minskar i rask takt, är det argumentet lika föråldrat som ett kolkraftverk.
Medan USA gräver sig bakåt i tiden investerar Kina enorma summor i förnybar energi, elbilar och ny batteriteknik. Enligt Kinas regering kommer denna nya industriella revolution att skapa 13 miljoner arbetstillfällen. Det påståendet har i alla fall en chans att bli verklighet, till skillnad från Trumps löfte att skapa miljoner arbetstillfällen genom att återuppliva kolet.
Det handlar inte bara om att det är svårt att återvända till gammal teknik när bättre tekniker finns tillgängliga. Det handlar också om att kolbrytningen har automatiserats så till den grad att den nu inte skapar särskilt många arbetstillfällen. Trumps försök att väcka den fossila eran till liv kommer inte att vara till nytta för någon förutom kolbaronerna.
Det är lätt att förstå att kommentatorer har försökt hitta ljusglimtar i Trumps hållning. Men det finns inga. Genom sina offentliga uttalanden, genom Republikanernas partiplattform och genom sina utnämningar har han med all önskvärd tydlighet visat att han så långt det bara är möjligt kommer att strypa finansieringen av både klimatforskning och ren energi, skrota Parisavtalet, behålla subventionerna för fossila bränslen, samt upphäva de lagar som skyddar människorna och världen från den smutsiga energins konsekvenser.
Hans kandidatur framställdes som ett uppror som utmanade den etablerade makten. Men hans hållning i klimatfrågan avslöjar det som borde varit tydligt redan från början: Han och hans team representerar det etablerade. De kämpar mot rebelliska tekniker och politiska utmaningar mot döende affärsmodeller. De kommer att hålla stånd mot förändringens våg så länge de kan. Och sedan kommer fördämningarna att brista.
