– Se dig omkring. Var är alla solpaneler? De borde ju finnas på en sådan här plats, säger han, samtidigt som han håller upp en urdrucken pappmugg:

– Och vad ÄR det här? En engångsmugg? På ett universitetskafé?

”Vi måste ändra våra normer”

Kevin Anderson är på besök i Umeå för att hålla föreläsningar om framtidens klimatpolitik. Han är den brittiske klimatforskaren som har uppmärksammats för att han slutade flyga för över ett decennium sedan, trots att han ofta är på resande fot. Han är också känd för sin kompromisslösa frispråkighet om vad som krävs för att ställa om till ett hållbart samhälle, liksom om politikers okunskap och forskarvärldens flathet.

Han är särskild tydlig på en punkt – om Parisavtalets mål ska klaras, så måste världen nå ett nollutsläpp av koldioxid kring år 2050. De rika industriländerna har mer bråttom än så. Här behöver vi nå nollutsläpp redan kring 2035. Det kräver en snabb minskning av användandet av fossila bränslen, samt en kombination av energieffektiv teknik och ändrat beteende.

– Vi måste ändra våra normer och hela vårt sätt att tänka. Elbilen är ingen ”game changer” – men elcykeln är det.

Vill att politikerna ska lösa problemen

Men det finns många hinder i vägen. Under en av föreläsningarna berättar han historien om de två brittiska klimatforskarna som i en debattartikel kritiserade en ministers översvallande entusiasm inför koldioxidlagring från biomassa – en metod med omtvistad effektivitet. Forskarna fick omedelbart en uppsträckning av universitetsledningen – flera regeringsmedlemmar var ju intresserade av att investera i koldioxidlagring, bevars. Pengar skapar en ängslig tystnadskultur inom den akademiska världen, eftersom forskarna måste hålla sig väl med dem som beviljar anslagen, menar Kevin Anderson, som också pekar på att akademiker tillhör en välmående övre medelklass.

– Jag ser det hela tiden bland mina kollegor – professorer som flyger över hela världen, lever i stora hus, har landställen och bilar. Deras koldioxidutsläpp är väldigt stora om du jämför med studenter, städare och elektriker på universiteten. De som borde hjälpa till med att förverkliga en fungerande klimatpolitik är i stället de som släpper ut mest koldioxid genom sin livsstil. Det är som att be räven vakta kycklingarna. Det är ett verkligt problem!

Men det finns även en politisk tystnad i många länder runt klimatfrågorna. I Sverige visade den senaste SOM-undersökningen från Göteborgs universitet att klimatförändringar och miljöförstöring är de områden som väcker störst oro hos sex av tio svenskar. Märks det i den politiska debatten inför det stundande valet? Inte mycket. Kevin Anderson ser flera tänkbara orsaker:

– Jag tror att många väljare anser att klimatförändringar är en fråga för politiker att ställa till rätta. Folk är oroade, men vill att politikerna ska lösa problemen. Det är förstås fel – klimatfrågan är allas ansvar på alla nivåer, säger han och fortsätter:

– Tyvärr har många politiker dåliga kunskaper om klimatfrågorna, och det beror till stor del på att forskarvärlden inte har informerat dem tillräckligt. Många politiker verkar just nu tro att det här är en teknisk fråga – om vi bara lägger tillräckligt mycket pengar på ny teknologi, så kommer det automatiskt att lösa sig, och vi behöver inte ändra vårt beteende. Dessutom saknar både politiker och forskare fantasi och förmåga att beskriva fördelarna med ett omställt samhälle.  

Det är väl också svårt för en politiker att gå till val på att väljarna måste göra uppoffringar?

– Det är just det språkbruket som man måste undvika, och det var det jag menade med att det saknas fantasi. Vad sägs om att vända på steken? Vi offrar kanske vissa saker, men vi gör det för att investera i våra barns framtid.
– Det här med luftkvaliteten i innerstäder, till exempel. Varför tycker vi att det är rimligt att 70 kilo kött kör runt i 2 000 kilo metall och pumpar ut föroreningar på bekostnad av andra människors hälsa? De flesta människor uppskattar en bilfri innerstad. Man vill kunna flanera, sitta på kaféer och andas frisk luft. Jag tror att ett innovativt sätt att tänka och ett annat narrativ skulle kunna underlätta omställningen, säger Kevin Anderson och fortsätter:

– Dessutom är klimatomställningen ett fantastiskt tillfälle till jobbmöjligheter. När man bygger om infrastrukturen för att nå nollutsläpp, så kommer det att krävas oerhört mycket arbete och därmed arbetskraft. Visst, vi ska inte låtsas som om inte detta är en stor utmaning, men vi kan beskriva omställningen på ett annat sätt.

I en krönika i The Independent skriver du att det finns ett klimathopp som gror i dagens turbulenta politik. Vad menar du med det?

– Det är intressant att många tror att saker inte kan förändras. Men vem kunde förutspå den arabiska våren, Bernie Sanders, Donald Trump och Brexit? Många i fattiga områden i USA röstade på Trump för att de ansåg att etablissemanget inte hade tjänat dem väl. Den politiska eliten både till höger och vänster hade helt missat kraften hos de här människorna. Vare sig vi gillar resultatet eller inte, så är min poäng att det politiska kaoset ger oss möjlighet till ett nytt sätt att tänka. Men det kommer inte att hända naturligt. Det kommer bara att hända om större grupper av progressiva människor kommer samman och börjar beskriva hur framtiden skulle kunna se ut.