Mörkandet av Tjernobyl en varning inför ny atomålder

1986 hade den sovjetiske ministern för hydrometeorologi, Yuri Izrael, ett beklagansvärt beslut att fatta. Det var hans jobb att spåra och hantera radioaktiviteten som blåste från den rykande reaktorn i Tjernobyl under timmarna efter explosionen den 26 april. 48 timmar efter olyckan fick han en grovt ritad karta av en assistent. På den pekade en pil åt nordöst från kärnkraftverket, och den vidgades till en 16 kilometer bred flod av luft som strömmade genom Belarus i riktning mot Ryssland. Om den långsamma ansamlingen av radioaktiva moln nådde Moskva, där en vårstorm höll på att bildas, kunde miljontals människor skadas. Izraels beslut var enkelt. Gör så att det regnar.

Så den dagen, på en flygplats i Moskva, laddade tekniker artillerigranater med silverjodid. Sovjetiska flygvapenpiloter klättrade in i cockpitarna på TU-16-bombplanen och gjorde den lätta entimmesflygningen till Tjernobyl, där reaktorn brann. Piloterna cirkulerade och följde vädret. De flög 30, 70, 100, 200 kilometer – de jagade de bläcksvarta böljorna av radioaktivt avfall. När de kom ikapp ett moln sköt de strålar av silverjodid på det för att frigöra regnet.