Idag är han ledamot av Kungliga vetenskapsakademin och EASAC (European Academies’ Science Advisory Council) samt hedersordförande för Romklubben, för att nämna några av uppdragen. Många minns hans engagemang i miljö- och klimatfrågor under EU-åren 1999–2009, och det är svårt att inte notera kontrasten mot dagens KD som ofta anses agera bromskloss för progressiv klimatpolitik i EU-parlamentet.
Vänsterlutning
Men Wijkmans svar på frågor om KD:s dalande intresse för miljö och klimat kan mest liknas vid en artigt tillbakahållen suck.
– KD hade en tradition av att prioritera miljöfrågor, präglat av tanken om förvaltarskap. På 80-talet kallade sig partiet till och med Luft- och vattenpartiet. Jag åtog mig uppdraget att representera KD i EU-parlamentet mot löfte att få driva hållbarhetsfrågor, och var, objektivt sett, radikal i den rollen. Nu utvecklas de åt ett annat håll. Det är tråkigt, men det är som det är, säger Anders Wijkman.
Efter åren i Bryssel lämnade han partiet.
–Jag var KD:s representant så snart det var någon klimat- eller energidebatt, men de följde upp politiken dåligt. Det var problem redan då, med Hägglund, och jag ville inte vara affischnamn för dem, så jag slutade.
Sedan dess har han glidit ”ganska långt åt vänster”, säger han.
Kärnkraftshögern
En färsk granskning i Dagens ETC av hur KD, M och SD har röstat i EU-parlamentet hittills under mandatperioden, visar att de blåbruna röstat emot så gott som alla viktiga förslag på klimatområdet, medan V, S och MP som regel gett sitt stöd. Anders Wijkman anser ändå inte att det – bortsett från Sverigedemokraterna – finns några större skillnader mellan riksdagspartiernas hållning i klimatpolitiken.
– Jag såg tendenser under min tid i EU att klimatet höll på att utvecklas till en höger-vänster fråga. Det hade varit det värsta som kunde hända. Men det tycker jag att vi hittills lyckats undvika.
– Undantaget är kärnkraften som dykt upp som en skiljefråga, trots att sannolikheten för att vi ska få ny kärnkraft är liten, fortsätter han.
Ökade kostnader för kärnkraft
Medan priskurvan på vind- och solkraft pekar stadigt nedåt ökar kostnaderna för kärnkraften.
Den plötsliga kärnkraftsvurmen hos partier som M, KD och L handlar nog mest om en önskan att hitta tydliga skiljelinjer i en fråga där de flesta partierna ändå är ”hyggligt överens”, menar Anders Wijkman.
– Det finns en enighet om målen i klimatpolitiken. Men det har inte bränt till ännu beträffande åtgärderna. Omställningen har knappt börjat. Men när den gör det kan vi nog förvänta oss betydande skillnader utefter höger -vänsterskalan.
Hur ser du på att KD och M nu vill ge SD mer inflytande och vad kan det få för konsekvenser för klimatpolitiken om de brunblåa vinner valet?
– Jag gillar inte tanken på att ge SD inflytande över politiken rent generellt. Deras människosyn skrämmer mig. Jag tror samtidigt inte att vare sig M eller KD räknar med att just klimatpolitiken skulle bli föremål för ultimata krav från SD:s sida eftersom SD inte har prioriterat klimatfrågan hittills. Men det kan förstås ändras. Så det är klart att här finns en risk.
Avfärdad tankegång
Ända sedan Anders Wijkman läste rapporten ”Tillväxtens gränser” i början på 70-talet har han intresserat sig för förhållandet mellan hållbarhet och ekonomi. Han konstaterar att dagens ekonomiska system bygger på ständig expansion.
– Även en femåring kan inse att det inte är möjligt. All denna expansion leder till kris efter kris. Vid ett tillfälle tog jag upp den här spänningen mellan ekonomi och natur med Gösta Bohman och sa att det kan inte fortsätta såhär.
Det synsättet avfärdade den dåvarande moderatledaren helt.
– ”Folkpartiet har sina lokaler en våning ner”, svarade Bohman. Ja, då bestämde jag mig för att lämna Moderaterna. Var det inte högre i tak i partiet än så kunde jag inte vara kvar.
Det här var 1978. 2021 är det fortfarande principen om ständig expansion som styr politiken.
– De flesta politiker tror att omställningen går att genomföra inom ramen för konventionell tillväxt. Det tror inte jag. Marknaden är bra på mycket men den måste styras betydligt hårdare.
De territoriella utsläppen har visserligen minskat med 20 procent de senaste tjugo åren – utan förändringar av dagens ekonomiska tillväxtmodell, konstaterar han.
– Men ska vi ner till noll måste vi skärpa klimatmålen, och det krävs en radikal omdaning från kortsiktig vinstmaximering till långsiktighet. Det finns inget alternativ. Men där är vi inte än. Inget parti har ju formulerat något alternativ till den kortsiktiga tillväxtekonomin, inte ens vänstern.
Om vi ska nå klimatmålen måste vi börja värdesätta – och mäta – andra saker än idag, anser han. Kvantitativa mål mätta i BNP är föråldrade. Anders Wijkman tillhör den växande skara som anser att klimat- och miljöskadliga verksamheter är oekonomiska och därmed inte borde ge positiva utslag i nationella mätningar.
– Fyra länder har hittills gått med i samarbetet ”Well being economy alliance” som utvecklar alternativa välfärdsmått baserat på mål som hälsa, garanterad inkomst, ren miljö, stabilt klimat och så vidare. Inom Romklubben jobbar vi för att driva det här initiativet framåt. Det ironiska är att samtliga medlemmar –Finland, Island, Nya Zeeland och Skottland – leds av kvinnor, säger Anders Wijkman.
