Jag trycks bakåt av g-krafterna i passagerarsätet. Den digitala hastighetsmätaren klättrar snabbt upp över gränsen för det bekväma.
Martin Wrobel är en av Tysklands många bilentusiaster. Sportbilar, veteranbilar. Ett stort antal modeller har passerat revy i landets bilregister under hans namn. Nu har han gjort sig av med dem alla. Han orkar inte med stanken, smutsen, oljan, eller oljudet från traditionella förbränningsmotorer. En inte oväsentlig del av den tyska ekonomins ryggrad, med märken som Volkswagen, Mercedes, Audi och BMW. Bensin, diesel och tysk mekanik. Nej, för Martin Wrobel är det här ett avslutat kapitel.
Nu kör han bara elbil. Nu kör han bara Tesla. Men det finns en del av den tyska bilkulturen som han inte kan slita sig ifrån: möjligheten att köra så snabbt man vill på Autobahn.
– Det är den sista tillflyktsorten, säger han.
Manlig angelägenhet
I landet som sägs ha flest antal försäkringar i världen, där verboten klingar mer förbjudet än på något annat språk, där måste det få finnas en ventil, någonstans där man får vara fri.
Gör man i det landet en omkörning i 170 kilometer i timmen får man finna sig i att snart se ett annat fordon i backspegeln, med föraren signalerande med helljusen om att han i sin tur vill köra om dig.
Okej, att ljustuta är verboten. Men resten är alltså helt i sin ordning. Och ja, det rör sig nästan alltid om en han.
Att de tyska motorvägarna är en manlig angelägenhet går bland annat att se på rastplatserna. Där är parkeringarna närmast toaletterna ofta reserverade för kvinnor. Frauenparkplatz, står det på skyltarna. En trygghetsåtgärd. Bara det ett tecken i sig. Ett annat tecken är att de platserna sällan är fler än två.
Liberalerna klev in
Förresten är tyskarna inte alls det mest försäkrade folket i världen. Till och med Sverige ligger före i den statistiken. Men köra fort, det måste de få göra ändå. Det tycker i alla fall partierna som just nu förhandlar om att bilda en ny regering. Innan valet i september ville både de Gröna och socialdemokratiska SPD begränsa hastigheten på Autobahn. Det ville även befolkningen i stort. Hela 64 procent är för att införa det som på tyska kallas Tempolimit, enligt en mätning från tyska miljöministeriet från tidigare i år. Det skulle sänka både utsläppen och trafikdödligheten.
Men så blev marknadsliberala FDP en del av den tänkta koalitionen, det enda partiet med ordet frihet i partinamnet. Och snart hade både SPD och de Gröna strukit förslagen om hastighetsbegränsning.
Tyskland ser med andra ord ut att förbli det enda industrilandet i världen med fri hastighet på sina motorvägar. Ett faktum som kommer fortsätta locka fortkörningsturister från överallt.
– Det kommer folk från hela världen för att uppleva billandet Tyskland. Vi får ofta förfrågningar från internationella kunder som vill köra i 200-300 kilometer i timmen på Autobahn, säger Phillipp Müller, vd för tjänsten Drivar, en plattform som fungerar som ett Airbnb för lyx- och sportbilar.
”Stressen på vägarna”
På en rastplats mellan Magdeburg och Berlin tar Anette Schleier en rökpaus.
– Vi behöver en hastighetsbegränsning! Det hade gjort livet lättare för oss. Om vi bara fick köra i 120 hade stressen på vägarna försvunnit, säger hon och fortsätter:
– Det talas så mycket om frihet. Men friheten gäller bara dem med många hästkrafter.
Bakom några glest planterade buskar skjuter bilarna fram som pilar genom landskapet.
– Det är en fråga om religion för tyskarna. De älskar det. Men det är inte rationellt. Kanske känner man sig friare. Men ofta blir det för mycket för andra förare och då är det naturligtvis kontraproduktivt, säger Mohammad Abuosba på samma rastplats.
Påkörd i 195 kilometer/timme
Religion, frihet. Vilka andra storheter går det att få in i ett sådant drama? Döden, naturligtvis.
2015 förlorade Thomas Gsella sin syster och hennes dotter i en olycka på en av landets motorvägar. Deras bil blev påkörd bakifrån när systern skulle byta fil för att köra om en lastbil. Polisen kom fram till att hon hade svängt ut för tidigt. Mannen som körde på henne kom visserligen farande i 195 kilometer i timmen. Men felet ansågs snarare ligga hos systern.
– Det var en olycka som bara kunde ske i Tyskland. Oavsett skuldfrågan. Förarens hastighet tog min syster in i döden. Ansvaret bär de som under alla dessa år inte förhindrat detta vansinne.
Thomas Gsella är satiriker och författare. Men frågan om fri hastighet på Autobahn är så daterad att den inte ens går att göra satir av längre.
– Och det där med frihet, det är en lögn som inte ens billobbyn själv törs använda längre, säger han.
”En het potatis”
Billobbyn ja. Ofta förklaras svårigheten att införa en hastighetsbegränsning med fordonsindustrins stora inflytande på den tyska politiken. Vem vill köpa en BMW med en stor motor om alla hästkrafter ändå inte går att använda?
Men riktigt så enkelt är det inte heller.
”Hastigheten är inget kriterium för kunderna i deras val av bil”, skriver Ellen Enkel, professor i mobilitet vid universitetet i Duisburg-Essen, i ett mejl.
”Frågans betydelse i Tyskland är jämförbar med rätten att bära vapen i USA. Det har alltså mer att göra med en känsla av frihet och självbestämmande, inte nödvändigtvis om att verkligen köra med hög hastighet på Autobahn”, skriver hon vidare.
Misstanken om industrins inflytande i frågan är överdriven, menar Ellen Enkel, och tror snarare det handlar om en rädsla från politikens håll att införa nya regleringar.
”Regleringar är en het potatis som inget parti vill röra vid”, skriver hon.
Egentligen är alltså alla överens om att en hastighetsbegränsning hade varit en förnuftig reform.
– Nej, protesterar Martin Wrobel i sin Tesla. De olyckor som sker vid 200-250 kilometer i timmen är försumbara. Då finns det andra ställen vi kan skruva på.
Bilarna blir också bara säkrare och säkrare, påpekar han. Och om alla bara går över till att köra elbil spelar utsläppen heller ingen roll för frågan.
– Ett land kan heller inte bara bestå av miljöskydd och klimatpolitik. Det finns också ett par andra saker, säger Martin Wrobel.
